Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ge Tomas Tranströmer Nobelpriset!

/

Annons

I dag – inte förra veckan eller för fjorton dagar sedan – fyller poeten Tomas Tranströmer 80 år. En aktningsvärd ålder för kanske världens främste poet.

Ni tycker att det låter som överord?

Nej, så är det inte. Han är den mest översatte poeten i hela världen Han är hyllad överallt på jorden. Inte minst av andra poeter. För dem är han den givne Nobelpriskandidaten.

Men har inte Sverige fått nog med Nobelpris?

Jo, så är det. Sex stycken. Fyra av dem – Heidenstam, Pär Lagerkvist, Harry Martinson och Eyvind Johnson –satt då i Svenska Akademien som har att utse pristagarna. Och just detta faktum har förstås gött kritiken. Av de övriga två skulle Selma Lagerlöf som fick priset 1909 komma med i Akademien några år senare.

Och Erik Axel Karlfeldt som varit ständig sekreterare bland De Aderton fick det postumt, alltså efter sin död 1931. Och då hade han ju, så att säga, inget val.

Om det där har jag förresten hört en anekdot (när man säger så innebär det att man inte vet om det är sant). Den säger att Karlfeldt var skyldig övriga akademiledamöter så mycket penar att de med nobelpriset, post mortem, kunde lösa hans skuld...

Annars har det ju hetat att man med priset till Karlfeldt kunde trygga ekonomin för skaldens hustru Gerda, som om jag minns rätt levde ända till 1962.

Men visst är det så att de många namnen gör saken lite knepig.

I senaste numret av Sändaren, ”kristen nyhetstidning”, ser jag ett intressant resonemang. Nämligen att det verkar vara så att inga poeter längre får Nobelpriset. Det var i alla fall fasligt länge sen.

Anders Mellbourns förklaring – han är Sändarens chefredaktör – är att anledningen är just – Tomas Tranströmer. Så här: Om Akademien ger priset till en poet måste det bli Tranströmer. Och det går inte för han är svensk.

Ridå som det brukar heta.

Men nu tycker jag ändå, och det trodde jag inte att jag skulle får höra från mig själv, att Akademien biter huvudet av skammen och ger priset till Tomas Tranströmer.

Det är bara att titta på hyllningarna inför 80-årsdagen i tidningar, radio och TV. De är enastående. Jag vet inte när vi senast hyllade någon nu levande författare så intensivt och med sådan värme. I modern tid är det väl bara Astrid Lindgren.

Jag läser en annan intressant sak i Sändaren. Man berättar om en bokcirkel för män. Det gäller bland annat att där läsa böcker man själv aldrig skulle valt. Cirkelledaren föreslog för ett par år sen att man skulle läsa poesi och då just Tranströmer.

Det blev tvärstopp. Ett par år senare gick det visserligen bättre.

Men vad säger detta om poesins ställning hos gemene man? En hel del, tycker jag. Som funnes där en rädsla för att det ska vara för svårt. Kanske till och med obegripligt. Tänk om jag inget förstår?

En ovana vid det oväntade, det hisnande bildspråket. Det där mötet mellan vardagen och det sublima, det liksom svindlande i livet och orden som Tranströmer gestaltar så suveränt.

Låt oss gå till originalet, till Tranströmer själv och se vad han har att säga i frågan.

Jag hittar stället när jag sitter på balkongen i vårsolen när dagsmejan gjort sitt och ”alla bördor lättat” och ”ett kilo väger 700 gram inte mer”.

Det är den nyutkomna boken med Tranströmers samlade produktion jag läser. ”Dikter och prosa 1954 - 2004” är en av de vackraste volymerna i årets svenska utgivning. Jag brukar annars läsa hans poesi i de originalutgåvor jag skaffat mig på antikvariat eller fått som recensionsexemplar. Nu när jag vänder blad är njutningen ny.

Pärmens framsida är svart, sidenmatt med skaldens namnteckning i vitt. Baksidan vit. Ryggen ljust vårhimmelsblå, även dem med namnteckning i vitt. Dikterna vackert, rejält satta över glesa sidor. Mellan samlingarna ett vitt blad, följt av ett uppslag med två vårhimlar och sedan ännu ett vitt blad.

Så vackert att jag ryser och så att det nästan svider i ögonen.

I sin lilla, ytterst glesa, memoarvolym ”Minnena ser mig” från 1993 och alltså skriven när författaren var i 60-årsåldern, skriver han om sina gymnasieår på Södra latin. Han har börjat skriva modernistisk poesi, går latinlinjen, den där moderna poesin retar hans latinlärare. Han tragglar med krig, kejsare och konsuler – så jag själv minns sådana gymnasieår! – innan det blir lite roligare med skalderna Catullus och Horatius.

Man fick översätta och de odödliga raderna föll ihop som korthus, berövade sin klang och snits: ”Nu hade den självlysande romartexten verkligen tagits ner på jorden. Men i nästa ögonblick, med nästa strof, återkom Horatius på latin med versens underbara precision. Detta växelspel mellan det skröpliga triviala och det spänstigt sublima lärde mig en massa. Det var poesins villkor. Det var livets villkor. Genom formen (Formen!) kunde något lyftas. Larvfötterna vara borta, vingarna slog ut. Man fick inte förlora hoppet.”

Detta är centralt när man tar sig an poesin. Att poesins villkor också är livets. Att den som läser poesi inser livets svärta men han förlorar inte heller hoppet.

Det var just det jag kände när jag 17 år gammal stötte på namnet Tomas Tranströmer Efter blott tre samlingar, ”17 dikter”, 1954, ” Hemligheter på vägen”, 1958 kom så den ”Halvfärdiga himlen” 1962 och öppnade mina ögon, fällde mig i det fall jag ännu är inne i.

Tranströmer var poeten för dagen. Hans 17 första dikter (nåja fler, tidigare finns och de har nu i efterhand getts ut) gick ut i en andra upplaga, unikt för små tunna lyrikhäften. ”Hemligheter på vägen” var ute i tredje tusendet, ”Den halvfärdiga himlen” i fjärde.

Tomas Tranströmer blev min favoritlyriker vilket jag lika lillgammalt som stolt förkunnade i en uppsats i första ring (av fyra) på latinlinjen i Härnösand den 25 mars 1963. jag var då ännu bara 17 år gammal. Och när jag nu ögnar uppsatsen ser jag hur den dignar av läsefrukter men nog märks det också hur uppriktigt imponerad jag är.

Ekelöf hade jag ju läst av de moderna och jag hade mer än nosat på Vennberg och andra fyrtiotalister. Men det här var något annat. Mycket lättare, mer hisnande. Mer konkret. Mer precist. 50-tal. Och vackrare. Jag läste, skriver jag, 17 dikter första gången i ”ett sammanhang” (vilket inte hänt tidigare). Jag ”slukade dem med hull och hår”, får jag också till det. Jag meddelar även att jag efter läsnigen kände mig ”lättad till sinnes” och tyckte mig se ”poesins kärna skymta fram mellan raderna”.

Ja, ja. Jag droppar namn, som Pound, Lars Forssell och Bo Setterlind ; jag igenkänner Gud i Tranströmers poesi (är inte längre lika säker, men något är det).

Och i dag på poetens 80-årsdag och åtskilliga samlingar och uttolkare senare läser jag Staffan Bergstens nya, lite torra men uttömmande ”Författarporträtt” av Tranströmer.

Och jag säger att han nu är värd ett Nobelpris. Samtidigt som jag minns det där första mötet med hans poesi när jag var 17.

Så svindlande. Så över alla branter och stup svindlade som ingen annan dikt.

Mer läsning

Annons