Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Goda tider för kulturdebatten

Kan landstingspolitikerna för lite om konst och kultur? Ja, det menade Kiki Larsson, ordförande i länskonstföreningen, i en intervju här på sidan i går.

Annons

Efter att de senaste åren ha lyssnat på ett antal debatter i frågan är jag böjd att hålla med henne. Landstingets förtroendevalda är så fostrade av hårda sjukvårdsfrågor att somliga tycks ha svårt att formulera sig om den välfärd som kultursektorn står för.

Men snart är det skarpt läge. På ett kontor på landstingets TRU-förvaltning börjar den stora kulturplanen ta form. Den ska från 2013 reglera kulturlivet i länet och ge landstingspolitikerna mer makt, också över de statliga kulturpengarna. Både museerna och teaterlivet i länet är just nu under utredning. Hur ska resurserna fördelas framöver?

Nu stiger förstås temperaturen i kulturdebatten. Nästa helg ordnar kulturens vänföreningar i Gävle debatt på Konserthuset, med politiker, kulturjournalister och tjänstemän.

På onsdagskvällen höll också Gävles kulturinstitutioner det första av fyra seminarier som ska göra den nya kulturpolitiken begriplig. På Folkteatern i Gävle gavs en översikt över kulturpolitikens koppling till samhällsförändringarna under 1900-talet. De analyser som kvällens gäst Keith Wijkander presenterade är nya. För Gävleborgs län, som är inne i en akut strukturomvandling, är de högst relevanta. Men politikerna i publiken var förbluffande få.

Synd, för det är intrikata frågor de har att diskutera framöver och mycket ny kunskap kommer att behövas.

En utmaning är kvalitetsfrågan. Hittills har Statens kulturråd fördelat pengar till teatrar, museer, musikinstitutioner. Vem ska bedöma kvalitet här i Gävleborg framöver när den ena verksamheten, helt konkret, ställs mot den andra? Hur kommer den absolut nödvändiga principen om armlängds avstånd mellan politiken och kulturen/konsten att säkras?

En annan knäckfråga är påbudet att vi medborgare ska få större inflytande över resurserna. ”Civilsamhället” kallas vi, enligt anglosaxisk tradition. Till det yttre handlar det om att göra fler delaktiga i kulturliv och politik. Samtidigt talar allt fler om en baksida: att gratisarbetande frivilligorganisationer i framtiden förutsätts garantera det kulturliv som samhället inte tycker sig ha råd att bära.

Just nu känner sig många kallade till detta nya maktutrymme, t ex vänföreningar av olika slag. De gamla folkrörelserna har också sett chansen att skudda betongstoftet av fötterna och uppträder gärna i ”civilsamhällets” fräscha kappa.

Det finns skäl att vara skeptisk till förvandlingsnumret, särskilt i Gävle. Förtroendet för ”rörelsen” är förstås katastrofalt låg efter misshandeln av Gasklockornas verksamheter.

Direkt efter årsskiftet ska ett första utkast till kulturplan vara färdigt.

Det blir en blomstrande vår för kulturdebatten.

Mer läsning

Annons