Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Goethe och Ågust

Annons

Ett Strindbergsår som detta inspireras jag att spekulera i vad som kunde ha hänt, en gång i författarens liv, om omständigheterna hade varit andra. Om en viss samtidighet hade varit större och vissa levnadsbanor överbryggat varandra.
Låt oss säga att jag råkade hitta en historia i en tysk tidskrift som gick ungefär så här.

Johann Wolfgang Goethe, Tysklands störste författare, och August Strindberg, Sveriges motsvarighet, träffades bara en gång. Det var ett helt oplanerat möte och det bör ha ägt rum mot slutet av 1830-talet . Eftersom Eckermann inte var närvarande, han som antecknade allt som Goethe sade och gjorde under senare delen av sitt liv, och Strindberg så vitt man vet bara i ett förkommet brev till Adolf Hedlund berört händelsen, har den tydligen inte observerats av forskningen.


Goethe älskade som bekant att ge sig ut på långa vandringar och när han denna dag överraskats av ett häftigt regn en bit bortom Binnenlach, en bondby söder om Weimar som numera mest är känd för sitt kolkraftverk, hade han återvänt och sökt skydd i det lilla utvärdshuset Zum Pilz (”Svampen”). Han kände för övrigt väl till stället som han besökt flera gånger tidigare för att vila sig och ta ett litet glas rhenskt.


Strindbergsforskarna, som i detalj kartlagt den svenske författarens liv, vet att han dessa dagar var på väg till Österrike. Det har också slagits fast att han, alltmer oviss om vad han egentligen hade där att göra, stigit av tåget i Kreutzern och tagit in på Hotel beim Bahnhof. Att han inte hade mycket till övers för Goethe, vare sig som människa eller litteratör, är väl känt och säkert hade han inte en tanke på att bege sig till det närbelägna Weimar för att uppsöka det ryktbara kommerserådet. Efter två dagar i det dystra hotellrummet tycks Strindberg dock ha känt ett behov av att röra på sig. Förmodligen slog han in på den väg som ledde längs med marknadstorget mot norr. Efter en stunds vandring råkade också han ut för den våldsamma åskskuren.


Den sista biten fram mot värdshuset i Binnenlach med den röda och vita svampskylten fick Strindberg springa, han rörde sig lite klumpigt i sina grova kängor. När han kom fram dängde han förtretad sin våta sportmössa i dörrkarmen och såg sig omkring efter en ledig plats i den ganska fullsatta lokalen. Han förstod att han måste dela bord med en annan gäst och slog sig ner mittemot en man som till hälften bortvänd snurrade sitt tomma vinglas. Strindberg hade knäppt upp sin jacka och tagit första klunken ur sin bägare när han lyfte blicken och blev varse Goethes välbekanta profil.
Svensken bugade sig lätt där han satt, möjligen tydde något på att han inte kände sig helt väl till mods. Goethe, klädd i sin vanliga långrock, och med den bredbrättade och nu genomblöta hatten på stolen bredvid, mönstrade sin bordsgranne nyfiket men inte ovänligt. Ingenting tydde på att han kände igen mannen med det rufsiga håret.


Vad som sedan följde observerades av en skolpojke vid namn Heinrich. Denne tolvåring, som brukade arbeta som Bierknabe (ölgosse) i Zum Pilz om eftermiddagarna, kände igen Goethe – hans porträtt hängde ju i skolans samlingssal – och blev nyfiken. Han skildrade många år senare händelsen för en medarbetare i lokaltidningen, Weimarer Beobachter.


Efter en stund, berättar Heinrich, som hade en god överblick över lokalen från sin plats vid skänkbordet men inte hörde mycket av vad som sades, pekade Goethe på sitt glas. Han tycks med en gest ha frågat svensken om denne ville göra honom sällskap. Strindberg skall då ha rodnat och rest sig upp, därefter upprört ha nickat ja. För att strax efteråt gå fram till fönstret som för att se efter om det slutat regna. När han återvände till bordet hade han en liten bok i sin hand, som han sköt fram. Ett tunt häfte på vilket det kan ha stått ”Meister Olof”.


Heinrich påstår sig ha uppfattat några enstaka ord av det samtal som nu följde, bland dem just ”Olof” och ”Faust”, ja kanske även ”Götz”. Efter en stund var de två männen djupt engagerade i en diskussion, de böjde sig mot varandra och talade med lägre röster. Heinrich fick emellertid lov att bära ut ett par ölsejdlar till andra ändan av lokalen och när han på nytt tittade bort mot Goethes och den andre mannens bord var det tomt. Genom fönstret såg han de två männen avlägsna sig bort mot stadsporten. Den ene gestikulerade ivrigt. Regnet hade upphört och det ljusnade i öster.

Ett sällsamt möte. Vad hände sen? Eller mera korrekt uttryckt, vad kunde ha hänt sen? Vilka paralleller kunde de två litterära giganterna ha dragit mellan sina ungdomsverk? Hur skulle litteraturvetare och biografer ha kunnat förvaltat episoden?

WESTE WESTESON

Mer läsning

Annons