Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gösta Sandin från Gävle – han blev svensk talfilm

/
  • Röda Kvarns vaktmästare anno 1912. Andre man från höger är Gösta Sandin som så småningom blev en av ­pionjärerna inom svensk ljudfilm.
  • Gävlesonen Gösta Sandin startade AB Svensk Talfilm och producerade ett stort antal svenska filmklassiker,  bland annat ”Rännstensungar” och ”Åsa-Nisse”.
  • Tack vare Gösta Sandin hamnade seriefiguren Åsa-Nisse på filmduken. Här John Elfström i klassisk Åsa-Nisse-Stil.

– Vem fan är Åsa-Nisse? svarade skådespelaren John Elfström när han blev erbjuden huvudrollen av filmbolaget AB Svensk Talfilms direktör, Gösta Sandin.

Annons

Året var 1949 och resten är filmhistoria. Under tjugo år producerades en Åsa-Nisse-film varje år och filmerna blev snabbt populära bland biopubliken. Så Åsa-Nisse på vita duken kan vi nog tacka Gävlesonen Gösta Sandin för, en av pionjärerna inom svensk reklam- och ljudfilm och med ett flertal svenska filmklassiker på meritlistan.

Gösta ”Sassa” Sandin föddes 1892 i Gävle och fick i tonåren arbete som typograf på Gefle-Posten. Samtidigt, under de första åren av 1900-talet, gjorde filmen sin entré i Sverige och fasta biografer började växa upp. Redan 1905 fick Gävle sin första riktiga biograf, Olympia och snart nog fanns ett flertal biosalonger att välja på i staden.

I november 1912 stod Gävles första moderna biografpalats Röda Kvarn färdigt på Nygatan 43. Den nya stora biografen behövde givetvis en hel del personal och Sandin sökte och fick anställning som biovaktmästare, något han kunde varva med sitt typografarbete. Och med kvällsarbetet som vaktmästare på Röda Kvarn tog Gösta Sandin sitt första steg in i en helt ny och modern industri – filmens.

Med den svenska filmindustrins intåg skapades både arbetstillfällen och möjligheter med kopplingar till filmens värld men metropolen var givetvis Stockholm.

1915 lämnade Gösta Sandin Gävle och Röda Kvarn för att bosätta sig i huvudstaden. Där fick han arbete som texttryckare vid Svenska Bio, föregångaren till Svensk Filmindustri (SF).

Men tre år senare, i december 1918 lämnade han SF för att tillsammans med typografkollegan C F Andersson starta egen firma, AB Kinocentralen. Till en början sysslade Sandin och Andersson med att trycka textkartonger till dåtidens stumfilmer, men rätt snart utökades verksamheten med framkallning och kopiering av film. Man började också tidigt med att producera journal- och reklamfilmer av alla de slag och snart var Kinocentralen ledande i sin bransch, inte bara i Sverige utan i hela norra Europa.

1932 bildade Gösta Sandin ett eget bolag, Publikfilm. Bolaget spelade in tre långfilmer och Sandin producerade själv några av de första svenska ljudfilmerna, bland annat ”Två hjärtan och en skuta” som blev publikfavoriten Edvard Perssons första ljudfilm.

Sandin lyckades dock inte få kontrakt med Persson och heller inte de finansiärer han räknat med för fortsatt verksamhet. Sandin bildade i stället ett nytt bolag, ett filmbolag som snart skulle visa sig bli ett av Sveriges mest kända, AB Svensk Talfilm.

Till bolaget knöts ett flertal folkkära skådespelare som Erik Bullen Berglund, Sture Lagerwall, Inga Tidblad och Sigurd Wallén, som även blev en av bolagets flitigaste regissörer. Svensk Talfilms första egna film kom 1933, lustspelet ”Djurgårdsnätter” med just Berglund och Lagerwall i huvudrollerna. Därefter följde ett stort antal svenska filmklassiker som ”Sigge Nilsson och jag”, ”Melodin från Gamla stan” och ”Rännstensungar”.

Vid andra världskrigets utbrott var Svensk Talfilm snabb med att producera patriotiska beredskapsfilmer som bland annat ”Beredskapspojkar” och ”Kronans käcka gossar”. Till filmerna, som var en blandning av patriotism och militärfars, hade Sandin engagerat de mest folkkära skådespelarna, bland andra Nils Poppe, Elof Ahrle och Harry Brandelius och filmerna blev omåttligt populära bland biopubliken.

Men efter krigsslutet hamnade den svenska filmproduktionen i kris, mycket på grund av konkurrens från importerade filmer och en höjning av nöjesskatten. Svensk Talfilm var ett av många mindre filmbolag i skuggan av de tre stora jättarna, SF, Europa Film och Sandrews. De små bolagen fick kämpa hårt och många försvann lika fort som de vuxit upp.

Men Svensk Talfilm lyckades ändå överleva längre än någon annan mindre uppstickare i branschen och det var nog i huvudsak tack vare direktör Sandin själv. Hans filmer var folkliga, oftast greppade ur vardagen och det visste Sandin att biopubliken ville ha.

Med sin framsynthet och näsa för folksmaken ville Sandin i slutet av 1940-talet satsa på något nytt, buskisfilm. Svensk Talfilm hade fått rättigheterna att göra film av Stig Cederholms noveller och nu ville man filma den populära Åsa-Nisse-serien. En dag 1949 ringde Sandin skådespelaren John Elfström och frågade:

– Vill du göra Åsa-Nisse på film?

– Vem fan är Åsa-Nisse?, svarade Elfström.

– Läser du inte tidningen Tidsfördrif? Stig Cederholm skriver jakthistorier där varje vecka, det är två gubbar som är huvudpersoner, Åsa-Nisse och Klabbarparn. Mycket roliga, sade Sandin.

John Elfström köpte sig ett exemplar av tidningen, läste och tackade ja. Han fick 7 500 kronor i gage och Cederholm fick 2 000 kronor för filmrätten. Kort därpå påbörjades inspelningen av den första Åsa-Nisse-filmen, med den enkla titeln ”Åsa-Nisse”, regisserad av Ragnar Frisk. Den spelades in i Vetlanda men huvuddelen av de följande filmerna spelades in i Täby, där Svensk Talfilm hade sin ateljé. En tradition var ändå att filmerna hade premiär i Vetlanda, då Knohult, där Åsa-Nisse huserade, bara låg ett par mil därifrån.

Filmerna om Åsa-Nisse blev snabbt populära bland biopubliken, trots att filmerna spelades in i snabbt tempo och med en tilltagande slarvighet. Men filmerna blev säkra kassasuccéer och åtminstone de tre första filmerna drog en publik på över en miljon vardera. Publiken älskade dem medan så gott som alla filmkritiker fnös åt filmerna.

Mellan 1949 och 1969 producerades sammanlagt 20 Åsa-Nisse-filmer, 15 av dem stod Gösta Sandin och Svensk Talfilm för och de hade all anledning att vara nöjda med sin inkomstbringande filmhjälte, Åsa-Nisse.

Svensk Talfilm blev framför allt känd för sina enkla och publikfriande folklustspel men under några år på 1940-talet lyckades bolaget dock höja sin status med några mer seriösa filmer, bland annat ”Doktor Glas” med Georg Rydeberg i huvudrollen. Men det var nog ändå Åsa-Nisse-filmerna som gav bolaget den riktiga skjutsen framåt. De enkla buskisfilmerna visade sig bli en framgång utan motstycke för Sandin och hans filmbolag.

I mitten av 1960-talet lämnade Sandin över driften av bolaget till sina två söner men satt in i det sista själv kvar som verkställande direktör. Vid samma tid minskade bolagets filmproduktion, kanske i huvudsak då filmrätten till Åsa-Nisse-filmerna övergått till ett annat filmbolag. 1968 släppte Svensk Talfilm sin sista film och ett år senare, i juni 1969, avled Gösta Sandin.

Gävlesonen Gösta Sandin blev en av den svenska filmens pionjärer, en rutinerad och aktad filmproducent. Själv var han skygg för offentliga framträdanden, sparsam med intervjuer och inte det mista intresserad av egen publicitet. Ändå lyckades han få Svensk Talfilm att bli ett av de stora filmbolagen under den svenska filmens glansdagar. Och under sin karriär hann han producera närmare sjuttio långfilmer, oförglömliga svenska filmklassiker som älskades av den svenska biopubliken.

Och apropå Åsa-Nisse. Nu har han faktiskt gjort comeback. Efter ett uppehåll på 42 år har man försökt sig på ytterligare en inspelning, alltså nummer 21, av de folkkära filmerna. Nu gestaltas smålänningen Åsa-Nisse av skådespelaren Kjell Bergqvist och för bara några veckor sedan var det traditionsenlig premiär i Vetlanda. Om filmen blir lika populär och publikdragande som under Gösta Sandins dagar, lär väl snart visa sig.

Jan G Ljungström

Mer läsning

Annons