Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han borde fått Nobelpriset

/

Annons

Nu dör de, en efter en, ens ungdoms litterära idoler. I tisdags var det John Updikes tur att färjas över till Hades. I mitten av mars skulle han ha fyllt 77.

Någon infrastruktur i mitt bibliotek vägrar att infinna sig och böckerna guppar omkring lite som de vill på hyllornas vågor.

Just John Updike har sen en tid radat upp sig på armlängds avstånd från min säng.

Han var en flitig författare. Sen femtiotalets slut har han kommit med bra nära en bok om året. Romaner främst, men också noveller, dikter, essäer, kritik. Han sysslade med det mesta i andens värld.

Allt blev inte översatt till svenska och utgivningstakten avtog när det mot slutet av hans liv stod klart att något Nobelpris skulle det inte bli. För populär för det. Eller stod Saul Bellows pris 1976 i vägen för Updike?

Annars trodde jag nog att priset var på väg när Per Wästberg, lite väl sent i livet kanske, blev ledamot av Svenska Akademien. Wästberg är – i alla fall sjuttiotalsupplagan av honom med ”Luftburen” som det typiska bidraget – Updike på svenska.

Jag räknar volymerna. Det är något tjugotal. Romaner mest, någon novellsamling och så minnesvolymen ”Självmedvetande”.

Helst drar jag fram sviten om Harry Armstrong, Haren gemenligen kallad.

Första gången jag stötte på honom var i sextiotalets början. Då sprang han – ”Haren springer” heter romanen på svenska – en man på cirka de trettio över de litterära åkrarna även i Sverige. John Updike blev av oss unga närmast kultförklarad. Hans Haren var som gjord för de sena tonåren.

Han var den missanpassade i en tillvaro där monotonin frätte sönder det liv som ännu låg i utkast, som inte riktigt börjat.

Alla de där kraven man fasade för: Göra karriär, skaffa apa, häst och villa, hustru, hund och Volvo. Vad var det som väntade egentligen?

Haren flydde från allt det kväljande; kväljdes av alla idioter som befolkade den här planeten. Haren sprang i ekorrhjulet och ingen väg syntes ut ur det.

Och ingen kunde lyssna bättre till allt detta förutsägbara, till detta meningslösa flängande än John Updike. Själv ung tog han oss unga på allt det allvar vi tyckte oss förtjäna, men så sällan mötte. ”Rabbit run” sa vi och snobbade med en amerikanska titeln. Som om vi läst honom i original...

Haren var en genial uppfinning av Updike. Ännu mer smart var det att besöka honom i hans fingerade hemort mitt i Medelklassamerika vart årtionde.

Det blev fyra i sviten: ”Haren återställd”, 1972, ”Haren är rik”, 1982 och slutligen ”Haren vilar” 1972. Ett hörn av Amerika skådat genom ett temperament.

Haren blir med varje volym mer anpassad och mer desillusionerad. Så är ju livet, kanske tack och lov. Jag tror att de där fyra volymerna säger mer både om den amerikanska drömmen och om mardrömmen än aldrig så många tidningsartiklar eller avhandlingar.

Updike tog temperaturen på ett helt folks mentala tillstånd. Men han var ingen doktor som ställde diagnos. Oändligt förstående lyssnade han och berättade han.

Nog borde han ha fått ett Nobelpris för den bedriften.

Mer läsning

Annons