Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hatad och ­förtalad – men alltid vid Agnes sida

/

David Sprengel, Agnes von Krusenstjernas make, porträtteras av Crister Enander.

Annons

De är i sanning två främmande fåglar i det svenska kulturlivet.

De avviker och sticker omgivningen i ögonen; de framträder med helt andra pretentioner och högre ställda förväntningar än de ofta välanpassade kollegorna i författarskrået.

En sällsam och lite apart nimbus av syditaliensk grandezza står kring det litterärt strävsamma paret, därtill parad med en lätt biton av både unken och utlevande sexualitet. De tycks storslagna och småsinta i ett och samma andetag:

”’Det var sent en kväll’, skriver Ivar Lo-Johansson, ’som jag efter en telefoninbjudan steg in i våningen längst ut på Regeringsgatan nedanför Johannes kyrka. Där fanns före mig några få gäster. Man en drack en dryck av konjak, pilsner och socker som vispats tillsammans i en tillbringare och som kallades Lammull. Tiden var dyrbar och spriten dyr. Gästerna behövde mjukas upp så fort som möjligt och lammullen visade sig vara ett effektivt berusningsmedel.’”

Året är 1933 och David Sprengel och Agnes von Krusenstjerna har varit gifta i tolv år, sedan hösten 1921. När de möttes började det först trevande men sedan går det mycket fort. De blir blixtförälskade och gifter sig 1921.

Den illa tålde och vasse David Sprengel har återvänt från sina långa år utomlands, då han huvudsakligen vistats i länderna kring Medelhavet, och har nu återupptagit sitt kritiska skriftställarskap i vilket han hänsynslöst skärskådar en ganska förstockad samtid. Han är huvudsakligen verksam i dagstidningarna Nya Dagligt Allehanda och Dagen, men han sitter också i redaktionsledningen för Figaro. Det är för dess räkning han söker kontakt med Agnes von Krusenstjerna för att be henne medverka i tidskriften.

Vid denna tid är Agnes von Krusenstjerna ännu en snarast typisk och ängslig produkt av sin aristokratiska uppfostran. Hennes prosa är skir och försiktig. De böcker hon har bakom sig, debuten ”Ninas dagbok” från 1917 och ”Helenas första kärlek” från året därpå, är båda smått flickboksaktiga till sin karaktär och röjer mycket litet av den begåvning och det sinne för samtidsskildring och frispråkighet som hon senare skulle bli känd för.

Men Agnes von Krusenstjerna är samtidigt sysselsatt med att omvärdera inte bara sitt författarskap utan även sitt eget liv och sin starka bindning vid släkt och kvävande traditionsband. Sommaren 1920 sitter Agnes von Krusenstjerna i London. Hon är ditbjuden av Hugo Hamilton och bor hos bekanta till familjen i Green Park nära Park Lane, ett ståndsmässigt område. Nu längtar hon efter uppbrott, äventyr, kanske rentav skandaler. På båten över har hon mött en handelsresande som uppvaktat henne. Den 27 juli – strax före dess hon flyr till Manchester och mannen – skriver hon i sin Dagbok:

”När jag nu står i begrepp att lämna den anständiga världen bakom mig – gör jag det i full medvetenhet om vad jag riskerar att förlora. Hem, kärlek, ordnat liv – och i stället ovisshet, äventyr m m. Men jag har fått nog av högadel, av Gudstro och av sedlighet. Jag är icke ett barn på fem år, som ej ensam får gå över gatan! Jag är en liten bohêmienne. Jag har det i blodet. Och jag går! Det finns ingen ursäkt för mig – jo, en. Jag har sett för djupt i livets sorger, jag har druckit för mycket av den bittra kalken. Jag behöver glädje – icke stränghet. Jag behöver frihet – ty jag vet vad det vill säga att vara i fängelse. Att efter 9 månaders internering, först ett år få sin frihet och sedan komma till folk, som ej veta vad frihet vill säga, det står jag ej ut med. Jag går!”

Och hon går. Hon flyr till Manchester. Där träffar hon mannen hon mött på båten. Han tar hennes mödom. Agnes von Krusenstjerna är tjugosex år. Efterlysningar går ut i pressen, polisen söker efter henne. När de hittar henne sänds hon hem och hamnar ännu en gång på sinnessjukhus.

Det är nu David Sprengel dyker upp i hennes liv. Det dröjer heller inte ett halvår efter att de träffas förrän äktenskapet är ett faktum. De gifter sig den 12 september 1921, den ännu unga Agnes von Krusenstjerna och den fjorton år äldre David Sprengel. Hennes minst sagt förnäma och högdragna släkt rasar av indignation över hennes val av make, även om de till en början hoppas att Sprengel och äktenskapet ska lindra hennes sinnessjukdom. Den store kritikern och översättaren David Sprengel har ett allt annat än tadelfritt rykte. Han framställs av sina fiender snarast som Hin Håles svenske överman.

Agnes von Krusenstjernas släkt och David Sprengel kommer aldrig överens. En öppet varig och ständigt pågående strid som pågår fram till hans död inleds så gott som omedelbart. Periodvis bryter paret helt med släkten. Bilden av Sprengel som Krusenstjernas onda genius lever dock kvar ännu.

David Sprengel framställs som en förförare av den oskyldiga blomman, som om han förlett den rättrådiga lilla adelsdamen.

Det är dock långt från sanningen. I sitt yrkesverksamma liv, som kritiker och författare, var David Sprengel en stor och stridbar egocentriker. Men i äktenskapet med Agnes von Krusenstjerna strävar han nästan efter att utplåna sig själv. I centrum för hans intresse och agerande står alltid hustrun Agnes. Det är hennes konst, hennes välmående, hennes arbetsvillkor som ständigt styr Sprengels liv från och med giftermålet. Han blir – så att säga – en klassisk författarhustru.

Bröllopsresan går sent omsider till Frankrike. En månad slår de sig ner i en liten ort norr om Cannes, Théoule. Där bor de vackert hos munkar av S:t Camilles orden i ett konvalescenthem. Denna period kommer både David och Agnes att blicka tillbaka på med glädje. Det är den finaste perioden i deras äktenskap, inte minst beroende på att Agnes von Krusenstjerna förmår hålla sinnessjukdom och oro stången. Några år senare – år 1925 – kan till exempel Sprengel i brev till hustrun skriva:

”Ack, dessa gånger när vi voro hos munkarna, och jag hade varit i Cannes och mötte ’lillbubben’ (som David ofta kallade Agnes, m a) på vägen! Du var en levande solstråle, som hoppade och sjöng och lyste.”

Nu, nere i Frankrike, börjar Agnes von Krusenstjerna skriva på det som kommer att bli trilogin om Tony Hastfehr.

De är lyckliga. Agnes mår bra, känner lugn och tillförsikt inför framtiden. Skrivandet går bra. Olof Lagercrantz skriver i sin doktorsavhandling:

”Agnes von Krusenstjerna hade i sin man för första gången träffat en människa som i allt respekterade hennes personlighet och helhjärtat trodde på henne som författarinna.”

Agnes von Krusenstjerna finner därigenom en väg till sin egenart som författare. Hon vågar gräva i djupare och mer svårfångade skikt i sin personlighet. Nu skriver hon friare, ja efter det program hon formulerat i sin Dagbok redan 1920, att det ska vara ”äkta känt och upplevat”.

Paret lever mycket, ja extremt tätt tillsammans. David vågar inte lämna Agnes ensam några längre stunder. Hennes upprepade självmordsförsök, hennes nervösa retlighet och hysteriska utbrott och djupa förvirringstillstånd gör det omöjligt. De lever ett, i stort sett, till det yttre mycket lugnt liv. De är ganska isolerade. Går långa promenader i Stockholm, på kvällarna ofta på bio. De samlas alltid kring Agnes von Krusenstjernas nya böcker, det är samvarons livstråd, själva nervcentrat i deras gemensamma liv.

”Oron hade båda i blodet”, skriver Olof Lagercrantz.

Det råder ingen tvekan om deras ömsesidiga kärlek. David Sprengel gick helt upp i sin hustru, utplånade sitt eget liv. Han upphör att skriva i tidningarna och alla de planer han en gång närt på ett eget författarskap skrinlägger han utan att visa minsta tecken på saknad. Översättningarna fortsätter han dock med ännu några år. Han färdigställer det förnämliga biblioteket ”Ryktbara sedeskildringar” med namn som Thomas De Quincey och bröderna Goncourt samsas med Louise D’Épinay. Jean-Jaques Rousseaus ”Bekännelser” liksom dennes ”Julie eller den nya Héloïse” gör han även klara med ytterst insiktsfulla och djupt lärda kommentarer, även om Bonniers inte trycker dem på grund av motsättningar. Men sedan uppslukar hustrun alla hans tid. ”I vad som rörde hustrun var han osjälvisk”, skriver Ivar Lo-Johansson. ”David Sprengel beundrade och älskade sin maka över allt annat på jorden.”

Och hans kärlek var fullt ut besvarad. Åtminstone så länge Agnes von Krusenstjerna var frisk. Under en del av de svåraste sjukdomsperioderna gör hon utfall även mot sin make som hon sedan ångrar. Släktingen Olof Lagercrantz, som umgicks med paret, skriver: ”Agnes von Krusenstjernas beundran för sin man kände inga gränser och när hon var frisk omfattade hon honom ständigt med kärlek och tacksamhet.”

När sedan romanerna om Fröknarna von Pahlen kommer ut och skandalen kring dess sexuella frispråkighet är ett faktum spekuleras det mycket i om det varit Sprengel som skrivit de famösa partierna. Lagercrantz har i sin doktorsavhandling grundligt utrett frågan. David Sprengel skrev en hel del i Agnes von Krusenstjernas böcker, ofta var det de rent deskriptiva partierna som han fyllde i, gjorde tydligare och konkretare i detaljerna. I Pahlenserien är det rätt många sidor som bär Sprengels märke.

När Agnes von Krusenstjerna blir sjuk går det sedan snabbt. Hon har cancer. Det är en metastas i hjärnan som upptäcks i början av år 1940. Den går inte att operera. Modersvulsten hittas vid obduktionen i äggstockarna. David Sprengel finns vid hennes sida. En närvarande, svägerskan Ingeborg Andersson, har i liten anteckning berättat:

”Han satt hos henne under eftermiddagen och kvällen, men hon vaknade ej upp. På kvällen uppmanades han att gå hem. Han ringde vid hemkomsten och bad oss vara beredda att följa honom under natten, om han blev kallad. Klockan mellan 12-1 ringde han. Vi hämtade honom i bil. Agnes dödskamp hade börjat. Den var svår, jag tror att man måste säga, att den var mycket svår. David torkade hennes mun oupphörligt och kysste mellan varje gång den näsduk han torkade henne med. Kl ½ 3 tog hon det sista andetaget. Vi hade mycket svårt att få honom att lämna rummet. En läkare tvingade honom. Agnes’ många ringar lämnade en sköterska mig. Hon våga ej lämna dem till David.”

Knappt ett år senare avlider den nu mycket ensamme och djupt sörjande David Sprengel.

Nästa söndag: ”Gävleandan” på Agnes von Krusenstjernas tid.

Crister Enander

Mer läsning

Annons