Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon som gjorde rent

/

En polisstation. En grå morgondager fryser i rummet.

Annons

Två poliskonstaplar ha kommit tillbaka från sin rond: den ene, fryntlig med röda äppelkinder och en krusig mörk lugg i pannan, har lossat på sin krage och blossar på en cigarrett, den andre har lagt sig raklång på den hårda bänken och sover med öppen mun. Han har en fånges bleka ansikte och snaggade hår.

Bakom en dörr med fönsterrutor skymtar en högre funktionär, en överkonstapel, vid ett skrivbord med en mängd papper. Han ser viktig ut, därför att han har ett betydelsefullt arbete. Och han kan skriva. De andra är bonddrullar i hans tycke.

Det har varit en arbetsfylld natt. Flera fall av fylleri. Polisläkaren, en liten ivrig och sömnig tomtegubbe, har nyss lämnat lokalen. Han har prövat de berusade. De ha fått stå på ett ben och böja sig ner för att ta upp ett läskpapper och gladeligen trillat runt på linoleummattan. Bevisligen berusade. Polisläkare Nälsén har många gånger i vänners lag försäkrat att detta prov skulle han själv inte kunna utföra, full eller nykter, klok eller galen. Det hjälper inte. Framför de olyckliga berusade har han en domares min och dömer strängt, som en domare bör döma.

Den fryntlige poliskonstapeln strör aska på golvet omkring sig. Det är smutsigt och kladdigt av många fotsteg. I morgondagern lyser spottfläckarna som tjära. Bordet är belamrat med tidningar. Någon har ätit smörgås och lämnat smörgåspapperet kvar.

Det är stilla, tyst, kvavt, odrägligt. Solen vill inte bryta igenom. Kanske blir det en regnig dag.

Då hörs röster. Porten slås upp och två poliskonstaplar kommer in, förande en vacklande kvinna emellan sig. De ställer henne mot skranket som man ställer ifrån sig en skyltdocka mot ett bord för att hon skall stå upprätt, och lämnande henne där, marscherar de in till den högre funktionären för att avlägga rapport.

Konstapeln ser upp från sin tidning. Kvinnan betraktar honom envist, nästan utan att se honom.

– Ni heter Mats, säger hon med ens gällt.

Konstapeln, som heter Gunnar Jansson, skakar leende på huvudet.

Kvinnan utanför planket stod blick stilla. Hennes hy var kritvit. Ansiktets form såg besynnerlig ut, därför att hennes kindkotor var breda som på en mongol. Och nedanför detta breda och starka stramade huden kring en trubbig näsa och en smal blek mun, vars läppar var hopknipna och nästan blå. Hakan var allt som tycktes leva: skälvande, darrande av den gråt som kluckade i strupen och inte ville, inte fick tränga sig upp och ut. Plötsligt gjorde hon något oförutsett: hon sträckte ut en liten bedjande hand över räcket mot den fryntlige konstapeln, som satt och rökte den ena cigarretten efter den andra. Hennes hesa röst väste genom den tjocka luften:

– Snälla herrn, ge mig en cigarrett. En enda! På heder – när min... min man kommer, ska jag betala igen den.

Han såg upp från tidningen. Hans snälla ögon granskade henne där borta. Så kastade han en snabb blick bakom sig mot rutan, där den högre funktionären i ett moln av cigarrök funktionerade. Därpå log han, log som en man med uppknäppt krage och i ett behagligt tillstånd av sömnig dåsighet kan le mot en medmänniska, som har det svårt, slog upp sitt cigarrettetui med en van gest, nästan av galanteri, och bjöd henne en Commerce.

Hon ville gripa tändsticksasken och själv tända, men då han inte visste om hon inte i nervositeten skulle tutta eld på sig själv, hennes hand darrade så, tände han åt henne.

– Tack, mumlade hon bara och satte sig kantigt och en smula ovigt på bänken vid dörren.

Tystnad. Kvinnan rökte långsamt, drog ner röken i halsen och blåste ut den igen genom skälvande näsborrar. Hennes ögon fick glans igen. En svag rodnad steg upp på kinderna. Hon lutade sitt trötta huvud mot väggen och ögonlocken föll ner. Ett par stora tårar sipprade fram, ett par till. Äntligen lossnade gråten i strupen, som om poliskonstapelns vänlighet och cigarrettröken lockat fram den.

Så skönt här är, tänkte hon. Hur kom jag hemifrån? Jag rusade ut, skrikande visst, och så tog mig polisen. De ringer kanske upp min man i detta ögonblick. Jag har sagt dem att han slog mig. Man skall inte förråda sin man. Men jag var så upphetsad, därför att jag tyckte att de i stället borde tagit honom, som var full och slog mig. En man har rätt att slå ihjäl sin hustru, och det hade han gjort, om han inte varit så drucken att jag kunde slingra mig lös och hinna ut på gatan. Har en hustru rätt att fly? Visst! Men hon skall hålla käften.

Han åker in för det här, om jag vittnar emot honom. Det vet jag nog.

Och så får jag lugn en liten tid. Jag hatar honom. Nej, jag älskar honom. Gud bevare mig! Hans flammiga ,ansikte, hans kolossala kropp - han väger nittiofem kilo, fy sjutton - hans råa ord... Hans slag! Nej, han ger mig avsmak. ”Den man älskar, den agar man, står det i bibeln”, brukar han säga. Så klokt. Var det månne fråga om föräldrar som i kärlek misshandlade sina barn, eller om druckna karlar, som pryglade sina kvinnor? Det vet jag inte. Jag är inte så bildad att jag vet det. Jag har bara gått i folkskolan och sedan haft plats, innan jag gjorde detta underbara gifte. Han är för resten oäkta. Son till vem? Gud vet. Kanske till en greve. Det är väl därifrån han fått sitt lyxbegär och sina fina manér. Å, vad den cigarretten smakar. Besk som kärleken, och som den går den upp i rök som fördunstar. Gode Gud, som inte finns, låt mig sitta här alltid, hela livet. Och ge mig en svart natt efteråt.

Hon försjönk i drömmar. Cigarretten svedde hennes fingrar och kom henne att vakna upp. Hon såg sig yrvaket omkring och åter borrade minnet av de nyss genomlidna händelserna som en syn genom hennes hjärta.

Hon reste sig, stod vaggande som en sömngångerska. Den fryntlige konstapeln hade somnat till. Snabbt letade hon, i sin kappficka, fick upp ett litet glänsande föremåI, böjde sig ner bakom skranket och stack in nålen ovanför knäet. Hennes ansikte, nyss rött, blev på nytt blekt. Hon drog ut sprutspetsen och lät sprutan åter slinka ner i fickan.

Konstapeln tittade upp, när kvinnan med ett lätt buller gick tillbaka till sin plats på bänken. Han log välvilligt mot henne.

Nu mötte hon inte ens hans blick. Hennes ögon såg bort mot något i fjärran över hans huvud. Han vände sig ofrivilligt om.

– Hon tittar på klockan, tänkte han. Nu borde då hennes man vara här.

I detsamma slog klockan fyra.

– Stig in här, sade konstapeln. Ni är trött. Er man kommer nog strax.

När man hör en röst kalla på sig, går man. Kvinnan gick raskt rätt in till bordet, där konstapeln, i hennes tycke nu en gammal god vän, satt.

– Det är hyggligt av er att vara vänlig mot mig, sa hon med klar röst.

Morfinet hade nu börjat verka. Giftet spred sig genom hennes ådror, redan förut så förgiftade.

– Jag ska aldrig i mitt liv glömma att ni bjöd mig på en cigarrett, upprepade hon ivrigt flämtande. Jag skulle just i det ögonblicket nyss sålt min själ för ett bloss. Och jag behövde inte ens sälja den. Så jag pratar. Ni begriper väl ingenting. Ni är bara en rar människa, som är generöst anlagd.

– För all del, avbröt konstapeln henne. Jag tyckte frun såg lidande ut och behövde en uppiggning. En cigarrett är för somliga som en pris snus för andra. Prosit! Och så är man bättre.

Han kastade en orolig blick bort mot dörrfönstret.

Om det där fruntimret bara ville sluta att tala om den usla lilla cigarretten. Man får aldrig vara för vänlig mot kvinns, tänkte han och strök självbelåtet handen genom sitt tjocka hår. För resten, nu när hon rodnar så vackert, är hon inte så illa. Rätt så bra.

Hans tysta funderingar avbröts igen av kvinnan.

– Hör ni, sade hon vekt. Jag vill gå min väg nu, innan min man kommer. Ni anar inte, vilket uppträde här blir på denna himmelska polisstation. Min man är inte - inte nykter, han kommer att slå ut fönsterrutorna.

– Såå, sade konstapeln, genast på sin vakt.

– Jo, jo mänsan! När han slår en kvinna i bitar, kan han också slå sönder en fönsterruta.

– Frun är inte precis i bitar, sade konstapeln.

Det kom en blixt i hennes ögon.

– Begriper konstapeln inte bildspråk? sa hon hånfullt. Jag är – i stycken, även om inte benen lossnat på mig. Jag är förstörd helt enkelt.

Det behöver hon inte tala om för mig, stackars liten människa, tänkte konstapeln åter medlidsamt. Hon ser min själ slut ut.

Han ryckte till. Dörren med glasrutan öppnades, och konstapeln fick en vink från den högre funktionären att träda in.

Därinnanför talade de lågmält med varandra. När konstapeln efter ett par minuter trädde ut igen, knäppte han hastigt sin krage, gav kvinnan vid bordet en skarp blick och ställde sig i giv akt.

Nu tycktes hon inte märka honom längre. Hennes blick flackade runt rummet, som om hon plötsligt funnit sig instängd som en råtta i en fälla. En frisk pust från den råa morgonluften svepte in och fick henne att hosta ihåligt och hest.

En herre kom in. Efter honom klev försiktigt en poliskonstapel.

Herrn som kom in fick inte genast syn på kvinnan vid bordet. Han var liten och hjulbent, men med en jättemage, och hans huvud satt som en liten kula på skuldrorna. Halsen syntes inte. Den var nerbäddad i fett och en uppslagen överrockskrage. Han såg berusad ut.

Ögonen stirrade rätt framför sig utan att se något.

Den där är något till dragen, tänkte konstapeln.

Den högre funktionären trädde ut. Han överfor den tjocke med en föraktfull blick.

Kvinnan satt alltjämt med ett vekt leende, som inte bytte uttryck, då hon betraktade mannen. Nu tittade han på henne och gick med rullande gång, som om han befunnit sig på ett däck, fram till henne. Det var tyst i lokalen.

Så talade mannen:

– Älskling, är du här? sade han med skrovlig röst.

Hon vände långsamt på huvudet. Leendet dröjde alltjämt kvar. Så vred sig munnen till en grimas av äckel.

– Du, sade hon, och det var som om hon spottat ut ordet.

Han kom närmare, lutade sig över bordet, tungt stödjande händerna mot dess skiva. De betraktade varandra. Hans svullna ögonlock sved av nattvak och sprit. Han såg ut som en tjur som vill köra huvudet mot ett mjukt kött.

Hennes blick ljusnade. Ögonen blev en smula dimmiga. Så började tårarna rinna.

Konstapeln, som iakttog hennes ansikte, tänkte:

Nu får hon ett anfall, och han börjar slå henne, eller också sparkar han ut fönsterrutorna. Herregud, vad det här är trevligt!

Men ingenting hände. Som hypnotiserad av mannens blick reste sig kvinnan, vacklade till... Men innan konstapeln hunnit skynda fram till henne, hade hon redan gripit om sin mans arm.

– Vi går hem, sade hon i en viskning.

Med ens var hon hjälplös. Utan honom skulle hon fallit. Hans arm, fast som ett vedträ, var hennes stöd.

Han syntes inte förvånad. Han vände sig bara om och såg på poliskonstapeln med en min av höghet och ro, liknande det tjuren känner, när han segrat i striden med människan.

Han gick mot dörren. Men nu sprang den högre funktionären fram. Dock, bredvid tjuren blev han med ens spinkig, liten, slak.

– Min herre, sade han, viftande i nervositeten med händerna. Tror ni verkligen ni kan lämna oss på detta sätt? Här har ni ställt till en massa - massa oreda hela, hela natten. Vi ha satt upp en rapport som ni måste underteckna. Det begriper ni väl.

Den väldige rätade på sig. Han hade knappast behövt det. Ingen såg längre hans små korviga hjulande ben.

– Vad säger överkonstapeln? mullrade han dovt. Har jag ställt till oreda här hela natten? Jag har sovit i min säng – gott, det vill jag lova, och – han höjde avvärjande sin köttiga hand, då han såg att den andre tänkte säga något – jag känner min hustru tillräckligt för att veta att hon inte ställt till något bråk här på polisstation.

– Hon kom hitförd av två konstaplar, sade den högre funktionären, nu åter i full ornat. Hon uppger sig ha sprungit från ert gemensamma hem för att ni hade slagit henne. Jag skall strax visa er rapporten...

Men då han ville vända sig om för att ge en vink åt sin underordnade att hämta det viktiga papperet, smekte en liten mager vit hand hans helt försiktigt. Han stelnade till, gav tjuren – den laglige ägaren till denna lilla hand – en blick av plötsligt samförstånd – gick ett par steg framåt och hejdade sig åter. Han hade mött ett småleende från konstapeln. Tre män smålog vänligt mot varandra i den grå morgonskymningen. Tjuren släppte kvinnans arm, spände ut bröstet ändå mer och gäspade av välbehag.

– Nå, din lilla tossa? morrade han vänligt mot sin hustru.

Hon stod där ensam mellan de tre männen. I hennes hjärna virvlade nattens tankar runt:

Han slog mig – nej, han slog mig inte – jag sprang ifrån honom.

Han är en knöl – nej, han är världens starkaste och underbaraste man. Säkert är han son till en greve. Jag är fattig utan honom – vart skall jag ta vägen? Jag har ju bara en smal spång att gå på, och om jag inte hade hans arm att stödja mig på, så skulle jag väl falla, jag är bara en kvinna. Det är min själ inte mycket.

Och hon tyckte att de tre männen drog sig tätare inpå henne.

Deras andedräkt frustade om dem, de luktade sprit och tobak och ihåliga tänder – en rutten stank som av redan döda.

Då vände hon sig om. Någon hade slagit upp fönstret. Den friska luften strömmade in i lokalen och slog alla dåliga dunster åt sidan.

Kvinnan flyttade sig ett par steg från de tre männen. Hon såg en annan kvinna, som var lång, gänglig och hade ett ansikte som föreföll att ha dränkts och doppats otaliga gånger i hett vatten med lut i och bland ljumma och såpdoftande skurtrasor. Raskt for hon fram över den fläckade linoleummattan med en skurtrasa på en lång stång med skaft.

Nu vände också de andra sig om.

–Så gott här luktar, sade konstapeln.

- Ja, det är skönt att få det rengjort här på lokalen så här dags efter alla nattbesökande, myste överkonstapeln välvilligt.

Tjuren fnyste, hostade och gav arbeterskan en föraktlig blick ur sina små ögon.

Han fick en vass och hånfull blick tillbaka, men märkte den inte därför att han just på nytt fattat sin hustrus hand.

-– Vi går väl då? sade han.

Han bockade sin tjocka styva nacke för den högre funktionären, ägnade ingen annan ett ögonkast och gick med sin hustru utanför skranket.

Den påpasslige konstapeln sprang och öppnade dörren. Vänligt grinade han med hela ansiktet. Luftdraget tog fatt i hans krusiga kalufs så att den styvt reste sig.

Han gick tillbaka, stannade med händerna på ryggen och en fundersam min. Så ruskade han på sig och knäppte bort ett par askkorn från sitt rockuppslag. Med makliga steg försvann han bakom en dörr.

Kvinnan har nu med sin skurtrasa hunnit till dörren. Med ett vant grepp lyfter hon skurtrasan av borsten, lägger sig på knä och gnor hårt mot tröskeln, där alla nattens fötter trampat.

Hon mumlar något för sig själv och reser sig upp igen.

Hennes rygg värker så.

-----

Novellen publicerades första gången 1933.

Mer läsning

Annons