Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Huvudet på spiken på Nordiska

/

”Ska vi ta en bläcka? Nej, jag har häcken full.” Många uttryck har levt kvar trots att föremålen de syftar på inte längre används. I Nordiska museets utställning ”Huvudet på spiken” paras de ihop igen.

Annons

Ett 30-tal föremål ställs ut, bland annat en haspel och en foderhäck. Saker som gett upphov till stående uttryck som ”att haspla ur sig” (med betydelsen att säga något snabbt och oövertänkt) eller ”att ha häcken full” (att ha mycket att göra).

Men vet vi egentligen hur dessa föremål ser ut, eller vad de används till?

Räck upp handen den som vet att en haspel är ett redskap som tjänar till att snabbt linda garn.

Och att ha häcken full, har det verkligen inget att göra med baken?

– Häcken syftar på en foderhäck, ett slags galler man kan sätta på en vagn för att transportera hö, säger Cecilia Hammarlund-Larsson, föremålsanvarig på Nordiska museet. Det kan också vara den spjälkonstruktion som man använder för att utfodra djur med. En tredje typ av häck är en ”skedhäck”, en anordning där man stack ner skedar och bestick.

Många av de föremål som ligger till grund för våra stående uttryck kommer från det gamla bondesamhället, berättar forskaren Emma Sköldberg, som bistått Nordiska museet med språkexpertis.

– Många av uttrycken som är med känns föråldrade och det är ingen som säger att de använder dem, men likt förbaskat överlever de från generation till generation. I alla fall i vårt passiva ordförråd.

Hon har också sett flera exempel på glidningar från uttryckens ursprungliga betydelse.

– ”Att lägga lök på laxen” har till och med börjat användas med motsatt betydelse. ”Lax är ju festmat och lök på är gott” tänker folk och använder uttrycket på samma sätt som ”pricken över i:et”. Men att lägga lök på laxen är egentligen att förvärra något som redan är ganska besvärligt.

Ett annat exempel är ”Att hänga ihop som ler och långhalm”, som i dag används för att beskriva något som hänger tätt samman. Men ursprungligen var det ett ironiskt uttryck – en blandning av lera och långhalm användes förr som byggmaterial, men kombinationen visade sig vara dålig ur hållbarhetssynpunkt.

Ställd inför Nordiska museet föråldrade föremålsskatt väcks frågan om den tekniska revolutionen inte fött några nya bestående uttryck?

Emma Sköldberg slår och slår i databaserna efter uttryck med ord som dator och mobiltelefon, men några modernare varianter än att ”hissen inte går hela vägen upp” eller att ”någon inte är den skarpaste kniven i lådan” står inte att finna.

Nya ord och ordsammansättningar är det förstås gott om, men stående uttryck – som alltså kännetecknas av att betydelsen är något annat än summan av de ingående orden – tar längre tid att boa in sig i vardagsspråket. Tendensen i dag är snarare att vi översätter rakt av från engelskan, uttryck som att något inte är ”min kopp te” börjar få fäste.

Sen händer det, påpekar Emma Sköldberg, att uträknade föremål får en renässans.

– Farsan använde galoscher i min barndom, sen har man inte sett en galosch på evigheter men så plötsligt dök de upp igen.

Lisa Boda/TT Spektra

Mer läsning

Annons