Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I detta tecken skulle Konstantin segra

Annons

I den brittiska dokumentärserien, ”Roms uppgång och fall” handlade ett program om kejsar Konstantin på 300-talet. Man kan tycka att serien var alltför glättad, men med tanke på att antikens historia alltmer sjunkit i bakgrunden i skolan är det lovvärt att TV tar över undervisningen. Rimligtvis måste det finnas ett genuint intresse för antikens historia, annars skulle man väl inte lägga ned pengar och tid på att producera program.

Konstantin är ju mest känd som den förste kristna kejsaren, men han lät döpa sig först på dödsbädden år 337. Det kan ha varit ett rent praktiskt arrangemang. Teologer ansåg på den tiden att alla ens synder blev förlåtna den dag man lät döpa sig. För den hårdföre och maktlystne Konstantin var det kanske lämpligt att vänta så länge som möjligt. Även om Konstantin inte var formellt var kristen gynnade han dock de kristna på olika sätt. År 318 blev de kyrkliga domstolarna jämställda med de världsliga och kyrkans arvsrätt erkändes.

År 320 blev söndagen obligatorisk fridag och från år 323 övertog de kristna de högsta statsämbetena. Men varför övergick Konstantin till kristendomen? Orsakerna har diskuterats. Några forskare har hävdat att det rörde sig om en personlig omvändelse och att Konstantin inte hade något att vinna på att stödja de kristna. Dessa utgjorde bara 10–15 procent av befolkningen. Mot detta har invänts att de kristna hade ett inflytande långt större än deras antal medgav. De utgjorde en politisk elit.

Mycket tyder därför på att realpolitikern Konstantin i de kristna såg viktiga bundsförvanter i sin strävan att bygga upp en stark stat efter år av inbördeskrig. Undergivenhet och lydnad var kristna dygder, som passade väl in i Konstantins auktoritära samhällssystem. Konstantin var en utpräglad världslig härskare och genomförde under sin regeringstid en rad administrativa reformer. Mest känd är han för grundandet av en ny huvudstad, Konstantinopel. Den nya huvudstaden behövdes av militärpolitiska skäl.

Konstantinopel anlades exakt efter Roms modell, med sju kullar, forum och senatsbyggnad, dock med kristna kyrkor i stället för tempel. Den fick också en senat med 2 000 medlemmar, men de var kejsarens män utan den romerska senatens prestige och självständighet. Konstantin har jämförts med Augustus och Diocletianus när det gäller politisk slughet. Men att hans regering blev historiskt epokgörande beror på att den säkrade segern åt kristendomen i den kulturkamp som präglade senantiken.

De kristna framstod för Konstantin som en mot staten lojal grupp. Så var fallet även tidigare. Det berodde på att religionen inte utgjorde ett hot mot staten. Kristendomen syftade inte i första hand till politiska reformer. De var lojala mot den statliga överheten. Den romerska staten ansågs trygga freden, endräkten och stabiliteten i världen och världen på den tiden var världen Romarriket. I längden betydde detta att kristendomen hade framtiden för sig.

Konstantin lyckades ena riket efter en lång krisperiod. Föregångaren Diocletianus uppdelning av Romarriket i fyra delar med honom själv som högste potentat höll inte i längden. Efter Diocletianus abdikation 305 följde en rad inbördeskrig, där Konstantin först besegrade Maxentius 312 vid Pons Milvius norr om Rom Nya strider följde mot österns kejsare, Licinius som slutligen besegrades 324. Licinius skonades först men avrättades senare tillsammans med sin minderårige son.

Året därpå hölls kyrkomötet i Nicea, där Konstantin presiderade iförd en purpurmantel med en bård av pärlor, halsband och armringar med ädelstenar. Kontrasten mot enkelheten i republikens Rom kunde inte vara större. Efter långvariga förhandlingar, som Konstantin följde med oavbrutet intresse, fattades ett majoritetsbeslut om att Sonen var av samma väsen som Fadern, född och icke skapad. Kejsaren betraktade sig som kyrkans överhuvud och mötts beslut utfärdades av honom som rikslagar.

De teologiska tvisterna vid den här tiden är obegripliga åtminstone för mig, men däremot förstår jag varför kristendomen segrade över andra religioner. Kristendomen syftade inte i första hand till att lösa politiska frågor. Däremot engagerade sig de kristna i den sociala omsorg som staten försummade. De kristna var inga revolutionärer. De var lojala mot den statliga överheten. Redan på 90-talet fanns i Clemensbrevet, som kyrkan i Rom riktade till kyrkan i Korint, en bön för härskarmakten.

Den romerska staten ansågs trygga freden, tryggheten och stabiliteten i världen. Filosofen Origines i Alexandria utvecklade tanken att Gud förberedde folken för den kristna läran genom att lägga dem under romerskt välde. Kyrkofadern Augustinus (354-439) hävdade att de kristna alltid varit statens trogna tjänare. De kristna hade aldrig gjort uppror mot kejsaren. Roms undergång berodde enligt Augustinus på att man förlorat de gamla romerska dygderna som varit en förutsättning för kristendomen.

På 400-talet bröt Västrom samman. I dess ställe uppstod kristna germanriken, som bevarade en viss anknytning till Romarriket genom att erkänna kejsaren i Konstantinopel som sitt överhuvud. Det romerska rikets roll som fredens och ordningens väktare övertogs dock av den kristna kyrkan. Dess organisation byggde på den gamla riksindelningen. I varje stad fanns en biskop, i varje provins en metropolit, i varje riksdel en patriark. Kyrkan blev Romarrikets arvtagare.

Det är en vanlig uppfattning att de kristna i Romarriket utsattes för hårda förföljelser. Den första hemsökelsen sägs ha ägt rum år 64 då kejsar Nero gav de kristna skulden för Roms brand och lät avrätta dem å det grymmaste. Det är möjligt att kristna dödades i sammanhanget, men kruxet är att det inte fanns någon lag på Neros tid som stadgade straff för speciella religionsutövare. Detta faktum är inte betydelselöst. Romarna var strängt legalistiska.

Inget förbud för kristna att utöva gudstjänst är känt före år 250. Visserligen led kristna martyrdöden, men det berodde inte på kejserliga åtgärder utan var resultatet av lokala förföljelser. Kejsarna spelade en sekundär roll. De icke-kristna i Rom hade förmodligen en negativ inställning till de kristna. Dessa åtnjöt ju samma privilegier som judarna, men vägrade att fullgöra judarnas motprestation, som bestod i att dessa offrade i templen för kejsaren.

Först i mitten av 200-talet iscensattes organiserade förföljelser mot kristna från kejserligt håll. Alla medborgare ålades att delta i gemensamma offer till kejsaren. Därmed hade man inte uttalat sig mot religionen i sig utan endast rest krav på deltagande i den statliga kulten. Åtgärden, som var den första av flera ingrepp, får ses mot bakgrunden av det kritiska utrikespolitiska läget. Rom hotades till sin existens av de norrifrån anfallande germanstammarna.

Straffen var hårda men inte livshotande. Senatorer och riddare berövades sin rang och deras egendom beslagtogs. Redan på 260-talet rehabiliterades de kristna. De fick tillbaka sina begravningsplatser och kyrkans rätt till egendom erkändes. Under kejsar Diocletianus (284-305) utsattes de kristna på nytt för hårt tryck. Kyrkor revs och böcker brändes. Kristna officerare och ämbetsmän berövades rang och värdighet. I den likriktningsprocess som Diocletianus ville genomföra kunde de kristnas särställning inte tolereras.

Den kristna våg som svepte genom riket kunde dock inte hejdas. Kejsar Licinius utfärdade år 311 ett toleransedikt för de kristna. Dessa fick fritt utöva sin religion. Under kejsar Konstantin upprättades en allians mellan kyrka och stat. Enligt en tidig tradition skulle Konstantin ha blivit omvänd före slaget vid Pons Milvius år 312, där han besegrade sin rival om kejsarmakten, Maxentius. Det påstås att Konstantin såg ett korstecken på himlen och detta tecken skulle orden ”in hoc signo vinces”, (i detta tecken skall du segra), vilket han gjorde.

Lennart Ödeen

skriver historiska krönikor i GD

 

Annons