Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I Margaretas slaviska värld

/
  • Prisad. Margareta Attius Sohlman får GD:s kulturpris för 2008. Här vid arbetsplatsen i lägenheten. I förgrunden hennes senaste bok ”Ikonernas värld”.

Margareta Attius Sohlman får GDs kulturpris för 2008 och vi skulle ljuga om vi inte sa att hennes senaste bok var det som avgjorde. ”Ikonernas värld” är en fantastisk skapelse, 20 års ikonforskning överförd till ”coffee table book”!

Annons

– Ja, det blev precis som jag ville, säger hon när vi träffas i den rymliga lägenheten i ett av stans ”palats” och jag påminner om att senast vi satt här var hon i planeringstagen.

Det var 2005, hon hade just gett ut boken ”Slaviska världar” och Tryggve Carlsson på hennes förlag (Carlssons) hade just uppmanat henne att skriva en regelrätt ikonbok nästa gång. Lite senare möttes vi på gatan och hon var bekymrad över finansieringen, att trycka bilder med kvalitet är dyrt och hon ville, ja hennes krav var, att det skulle bli en bilderbok.

Det blev det, tillika ett slitgöra.

– Ja, och inte visste man om intresse fanns utanför ikonkretsar, säger hon. Och sen fanns förstås ikonmaffian, men jag sitter med i styrelsen där nu, haha...

Nu har hon precis kommit hem från Helsingfors och där, på Akademiska bokhandeln, låg ”Ikonernas värld” redan framlagd och hon fick dessutom veta att den sålt bra i december.

– Värre är det här i stan, men nu finns den i alla fall på länsmuseet också, säger hon och vi tipsar henne om bokhandeln i Sandviken där man mer än gärna skyltar med i landskapet boende författare.

I det ”vackra hörnet” hos makarna Attius och Sohlman står en ikon från sent 1600-tal, en ikon med en hemlig historia, oerhört vacker med gudsmodern av den stränga sorten, med en kapprak Kristus men lite, lite böjd hals som en form av ömhet.

– Det här är en bön, säger Margareta Attius Sohlman. Ikonen är ett kultföremål, man kan inte genomföra en ortodox gudstjänst utan ikoner. Men de finns också i varje ortodoxt troende hem, uppe i ”vackra hörnet” av rummet, där fanns också bönbok, kanske en bibel, men det var inte så vanligt.

– Den som steg in i rummet hälsade först på ikonen.

Allt Margareta Attius Sohlman har företagit sig har handlat om mötet, skillnaderna och förståelsen, mellan öst och väst.

Just i den ordningen säger hon det, öst och väst.

Med ett sådant perspektiv behöver man inte triggas igång, hon vet allt om att ”brinna” (ett uttryck hon egentligen inte tycker om) men också allt om att arbeta ensam.

– Jag blev, i och med att jag arbetat och bott utomlands, en fri forskare, säger hon. Det innebär att jag har fått ansöka om alla anslag och bidrag själv. Men visst, det har också tillfört mycket och jag har ingen som står över mig och petar, även om jag kanske där är den strängaste själv...

Men blir det inte väl ensamt?

– Jag får prata med Håkan (maken). Han lär sig!

Vad betyder ett kulturpris?

– Det betyder väldigt mycket, som att man helt plötsligt finns! Och att det finns andra som också tycker att det här är roligt och intressant och viktigt, ibland tänker jag att jag är en riktig nörd som håller på. Men jag vill ju berätta så att andra blir intresserade!

Hon började med att läsa ryska men hennes huvudämne blev serbokratiska och hon är i dag knuten till Uppsala universitet, slaviska institutionen, där hon fortfarande undervisar i ryska (blivande tolkar och pensionärer) och rysk kulturhistoria.

Men ikonomanin började på Umeå universitet i mitten av 1990-talet, när hon träffade professor Egil Johansson, pedagog och teolog, som betytt mycket för henne och vice versa:

– Han beskrev det som att jag öppnade ett fönster mot öster och jag fascinerades alltmer över hur ordet bleknade, hur bilden blev det betydelsebärande.

Det är också en bild av hur stark tron är, säger hon, hur den genomsyrar hela den slaviskortodoxa världen. Jag undrar vad hon tänker om Ryssland, hon som studerat i omgångar i forna Sovjet?

– Politik ska vi kanske lämna därhän, backar hon lite men fortsätter:

– Intressant är hur alla makthavare tar hänsyn till kyrkan, det är det viktigaste för folket, att man tillhör det gamla arvet. Första maj i dag är ju en bild av ikonostasen, den viktigaste i mitten och småpåvarna runtomkring. Och Malevitj, en av de stora modernisterna, han målade sina ikoner, kvadrat i rött och kvadrat i svart, och meddelade på utställningarna att de skulle placeras i hörnet högst upp – i vackra hörnet, alltså!

Men troende, vare sig ortodox eller inte, nej, det är hon inte:

– Jag kan skriva om det här ämnet bättre än somliga just därför, säger hon. Jag utgår från det idéhistoriska perspektivet. Om man ser på det utifrån så ja, jag känner en vördnad inför det hela och jag mår bra av att gå in i kyrkor, men det är det enda.

Men hon berättar om en gång på en av de otaliga resorna – empirin, resandet och att utsätta sig går som en röd tråd genom hennes forskning – till ortodoxa kyrkor runt om i världen, Balkan, Vitryssland, ja, hela forna Sovjet och Jugoslavien. En gång i Edmonton i Kanada, dit många ”gammeltroende” i öst emigrerade, och där man efter nattvarden kom fram till henne med bitar som blivit kvar av brödet.

– De hade förstått att jag inte kunde delta...

Hur fortsätter du nu? undrar jag.

– Det är klart att man kan fortsätta hur mycket som helst i ämnet, säger hon. Men jag tycker att det är bra som det är, det känns avrundat nu. Men att översätta ”Ikonens värld” till EU, det vore viktigt...

Och så berättar hon om det västligaste av det östra, vilket hon också ägnar ett kapitel i boken, länder som Ukraina och Slovakien, ortodoxa områden som på grund av, eller tack vare, sitt läge fick direkt kontakt med det västliga tänkandet, renässansen och skolastiken:

– Deras ikonkonst är egen, ikonspråket blev annorlunda, de har harvat på länge, men setts lite som kusinen från landet av vetenskapssamhället. Därför var det extra kul när jag fick ett brev från en ikonkännare där som talade om att de var så glada över min bok.

– Det skulle vara intressant att dra det fram till nu, men jag vet inte...

Hon har ju resorna, säger hon, där hon tar med Gävlebor till klassiska, ortodoxa platser som Novgorod, S:t Petersburg, Moskva, och planerar nu Balkan. Dessutom är hon sedan många år ordförande i Humanistiska samfundet i Gävle, ett arbete hon tar på stort allvar, ”det var mitt sätt att komma in i stan”.

Maken Håkan kommer, stolt som få, med champagne, och vi förlorar oss, som sist, i Margaretas digra bokhylla märkt ”ikoner”. Hon visar oss, lika stolt, dottern Evas bok om Jemen.

Jag frågar henne vad hon önskar sig i julklapp.

Svaret kommer som en julblixt:

– En ikonutställning på länsmuseet! Det är bara Gävliana som gäller här och så kan man ju inte ha det.

Mer läsning

Annons