Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I skuggan av Kafka

De personer som pekas ut i Birgitta Almgrens böcker som svenska Stasispioner hamnar i en Kafkaartad situation. De har begränsade möjligheter att själva få tillgång till de ­dokument som Birgitta Almgren hänvisar till och kan därmed inte bemöta anklagelserna. En rad viktiga regler har åsidosatts, skriver Erik Lundgren, professor emeritus och vetenskaplig sekreterare vid etikprövningsnämnden vid Umeå universitet (avdelningen för medicinsk forskning).

Annons

Professor Birgitta Almgrens två böcker ”Inte bara Stasi ... ” och ”Inte bara spioner ...” om svenskars roll i det forna DDR:s informationssökning i vårt land har väckt debatt.

För forskare i det medicinska området som är van vid strikt granskning av etikprövningsnämnder är det förbluffande att det finns fallbeskrivningar av enskilda DDR-informatörer i Sverige, som är så detaljerade att flera av dem har kunnat identifieras och kontaktats av medier.

Var går gränsen för utpekande av enskilda personer i forskningsrapporter?

Det avgör dock inte forskaren utan särskilda etikprövningsnämnder. Underligt nog har Birgitta Almgrens inte prövats, den aktuella nämnden känner inte till projektet, och vid personlig kontakt bekräftar hon och ledningen för Södertörns högskola det.

Det är en Kafkaartad situation kring denna forskning rörande en mörk period i Sveriges historia. Åtkomligheten till källmaterialet har begränsats av Säkerhetspolisen (säpo), Riksarkivet, Regeringsrätten och en kammarrätt. Säpos roll att hindra brottslighet mot rikets säkerhet har upprepat givits som förklaring till forskaren. JK har inlett en förundersökning om hon brutit mot sekretessreglerna.

Är det sant det som står om de utpekade? Birgitta Almgren själv uppmärksammar i förordet till ”Inte bara spioner ...”, att publiceringen kan kränka integriteten hos de individer, vars historier återges: ”Information som återfinns i arkiven bygger på uppgifter som kan ha insamlats på olagligt sätt. Syftet kan variera och det är inte säkert att uppgifterna är sanna. Dokumenten ... har ju alla filtrerats genom respektive skribents erfarenheter, känslor och perspektiv”.

Det finns lagstiftning som reglerar hur känsliga personuppgifter skall hanteras i forskning, etikprövningslagen från 2004, som bland annat vilar på personuppgiftslagen.

Forskare som vänder sig till myndigheter för registeruppgifter måste redovisa hur personlig integritet skyddas. En grundregel är att inga personuppgifter utlämnas till obehöriga och att redovisning sker på gruppnivå vid publicering. Data som identifierar en individ tillåts inte. Inte ens vederbörande skall kunna känna igen sig. Följs inte detta torde forskaren ha förlorat alla möjligheter till fortsatta anslag.

Ett viktigt kriterium är informerat samtycke. Det anses betydelsefullt, att en person som kommer till exempel till sjukvården skall känna till att den utsätts för forskning, förstår vad det innebär i form av ingrepp och godkänner.

Hanteringen av detta viktiga projekt är anmärkningsvärd. Samtyckeskravet kan inte prövas, eftersom arkivhållaren inte tillåter det. Fallbeskrivningarna är så utförliga att de medger att man känner igen enskilda. Publiceringen har skett genom bokutgivning, och inte i vetenskapliga tidskrifter, vilket dock är regeln i humaniora, men bokförlaget behöver inte ta de etiska hänsyn, som många vetenskapliga tidskrifter tar.

Birgitta Almgrens forskning är banbrytande. Hon har visat på många obehagliga inslag i vårt samhälle under efterkrigstiden. Att öka kunskapen om detta är viktigt både ur vetenskaplig och demokratisk synpunkt. Priset för enskilda individers integritet kan vara högt, är det värt att ta?

Det är dock inte den enskilde forskarens eller anslagsgivarens uppgift att göra den bedömningen, utan etikprövningsnämndernas. Uppvägs skadan hos de personer som identifieras av kunskapsvinsten? Men det har inte prövats i detta projekt i strid mot gällande lagstiftning.

I stället har det blivit en fråga för JK beträffande brott mot säpos sekretessbestämmelser.

Det finns betydligt viktigare aspekter i detta fall. Forskningens frihet kolliderar med säpos interna bedömningar, som inte är offentliga. Enskilda personers identitet är inte tillräckligt skyddad, ingen etikprövning har skett. Forskning kräver att data kan kontrolleras av oberoende forskare, men det är inte möjligt då intervjuer med utpekade inte är möjligt för forskaren eller för andra forskare. Det går inte att ta rätt på om uppgifterna om de utpekade är korrekta.

Det är lätt att se att JK-undersökningen är en skådeprocess som gäller om forskaren brutit ett löfte om sekretess till säpo. De viktiga principfrågorna om forskningens frihet och enskilda personers integritet faller helt mellan stolarna.

Erik Lundgren

Mer läsning

Annons