Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I systrarna Brontës egna rum

/
  • Anne, Emily och Charlotte målade av brodern Branwell. Han var med på målningen men utplånade själv över sitt porträtt i mitten.
  • Stenen berättar: Här låg den ingång till kyrkogården som familjen Brontë använde och genom vilken de blev burna till den sista vilan i kyrkan.

Lägg inte den konventionella deckaren i ­paketet – välj Brontë i stället! Det menar Helena Jäderqvist, som går tredje året på Borgarskolan i Gävle. I mer än hundrafemtio år har generationer av läsare fängslats av systrarnas mörka dramatik, spännande uppgörelser och skildringar av ­modernt frisinnade kvinnor Helena Jäderqvist åkte till den lilla byn Haworth i Yorkshire där berättelserna kom till.

Annons

Jag anländer till prästgården i Haworth tidig förmiddag. Regnet slår hårt mot bilens vindruta och dimman ligger tät över de omgivande hedarna. Den lilla byn ligger utanför Keighley i västra Yorkshire. Det var i Haworth, med sina kullerstensgator och sina låga stenhus, som några av den engelska litteraturens mest kända verk skapades.

”Jane Eyre”. ”Svindlande höjder”. ”Främlingen på Wildfell Hall”. Alla skrevs de i den gamla tegelbyggnaden framför mig. Den prästgård som Charlotte, Emily och Anne Brontë bodde i under större delen av sina liv. De tre systrar som under mitten av 1800-talet revolutionerade litteraturen med sina romaner. Som kvinnlig författare var det svårt att bli tagen på allvar och därför skrev systrarna under manliga pseudonymer. Böckerna möttes alla av starkt motstånd då passion och lustfyllda känslor blandades med en viss samhällskritik.

En låg stenmur separerar trädgården från kyrkogården. I det grå diset ser gravstenarna mörka och kusliga ut, många så gamla som fyra hundra år.

I mitten av 1800-talet var kyrkogården så infekterad och överfylld att det bidrog till en extrem ohälsa bland Haworths bybor. Nästan hälften av barnen som föddes i byn dog innan de hann fylla sex och medellivslängden var bara tjugofem år. Få hade tillgång till rent dricksvatten vilket resulterade i många fall av tyfus, dysenteri och smittkoppor. Det enda avloppssystemet bestod av öppna kanaler längs byns huvudgata.

Trots att familjen Brontë levde ett drägligt medelklassliv var avståndet till kyrkogården kort och det tärde på systrarnas hälsa. Det var under dessa förhållanden som de levde, utvecklade sina författarskap och skrev sina romaner.

Böckerna präglas ofta av en brutal realism vars mörka atmosfär jag nu känner i luften runt prästgården. En tung doft av liv och död.

Här föddes ondsinta Heathcliff, feministiska Jane Eyre, guvernanten Agnes Grey och den stackars plågade Helen Graham. Karaktärer som kommit att förändra litteraturhistorien och vars andar nu svävar över kyrkogården och de intilliggande hedarna.

Jag är här för att besöka prästgården och Haworth. Jag är här för att vandra i systrarnas fotspår och på så vis få en större insikt i deras liv och de romaner jag värdesätter så högt. Regnet ökar i styrka, jag lämnar andarna bakom mig och styr stegen mot huset. 

Till höger innanför dörren ligger matrummet. I sann viktoriansk anda är det möblerat i tungt mörkt trä. Det var i matrummet som systrarna utvecklade sina författarskap och gjorde mycket av sitt skrivande. Varje kväll gick de varv på varv runt i rummet medan de läste och diskuterade sina kommande projekt. Här föddes de romaner och dikter som skulle komma att ges ut under pseudonymerna Currer, Ellis och Acton Bell.

Många av romanerna blev starkt kritiserade. Kritikerna varnade allmänheten för att läsa Emilys omoraliska ”Svindlande höjder” och menade att Annes beskrivning av en man plågad av alkoholism i ”Främlingen på Wildfell Hall” var överdriven.

Men alkoholism var något som systrarna fick uppleva på nära håll i brodern Branwell. Han var en lovande artistisk talang och ligger bakom de få porträtt som finns av systrarna, men tillbringade dock större delen av sin tid i puben och dog ung som en följd av sitt drickande.

Omständigheterna runt systrarna Brontës leverne lämnar mig inte förvånad över tyngden i deras texter. De skrev med utsikt över kyrkogården, hittade inspiration på de ödsliga hedarna och den förorenade luften gjorde att de lätt fick sjukdomar. Både Anne och Emily drabbades tidigt av tuberkulos.  I hörnet av matrummet står schäslongen i vilken Emily sägs ha dött i december 1848, blott trettio år gammal. Året därpå dog även tjugonioåriga Anne och lämnade en förtvivlad Charlotte efter sig. De dog ovetande om att deras romaner skulle komma att bli klassiker, lästa och älskade av generationer.

Jag går omkring i huset med den överväldigande insikten att så mycket hänt mellan dess väggar. Alla scener som utspelat sig, alla livsöden som formats. I matrummet, i faderns arbetsrum och i det lilla köket.

På husets övervåning ligger familjens och tjänarnas sovrum. Här finns Charlottes privata tillhörigheter och klänningar att beskåda. Hon var bara 145 centimeter och beskrevs av omgivningen som liten och oansenlig, en bild som hon överförde på hjältinnan Jane Eyre.

Men Charlotte var också stark och handlingskraftig och menas av många ha introducerat feminismen till viktoriansk litteratur. Hon porträtterade Jane Eyre som en självständig, men också kristet dygdig kvinna som vågade stå för sina rättigheter. Charlotte var den av systrarna som under sin levnad blev mest framgångsrik i författarskapet, och hon var också den enda som hann gifta sig. I mars 1855 dog hon, trettioåtta år gammal.

När jag går igenom de små sovrummen fylls jag av en sällsam känsla. Här levde människor och här tog de sina sista andetag. Ofta alldeles för tidigt.

Jag vill ge dem ett nytt öde, mer tid att skriva böcker, mer tid att leva.  Jag vill hoppas att systrarna Brontës liv inte bara var elände. Att de i kärleken till varandra och till skrivandet fann tillräckligt mycket glädje för att hantera verklighetens missöden.

Jag lämnar huset övertygad om att jag precis fått uppleva något speciellt. Här bodde några av England mest inflytelserika författare, men också människor med drömmar och förhoppningar som sträckte sig långt bortom de stora hedarna.

Tre starka kvinnor som vågade bryta samtidens normer om vad som var passande och som med sina verk förändrade litteraturhistorien och många människors syn på samhället.

Jag önskar att de fått veta det.

Helena Jäderqvist

Mer läsning

Annons