Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Införandet i templet

/
  • Införandet i templet, mitten av 1000-talet. Evangelium från klostret Moghni 42 x 32 cm
  • Införandet i templet, år 1286. Armenisk kyrkohandbok av T’oros Roslin. 33,3 x 24 cm
  • Införandet i templet, slutet 1400-talet, Sofiakatedralen, Novgorod,. 24 x 19 cm.

Annons

Som jag berättade i min förra artikel har Armenien världens äldsta kristna nationalkyrka, och man fick sitt skriftspråk redan på 400-talet. Första gången jag stiftade bekantskap med armeniska miniatyrer var år 1968, när jag som ung student reste genom Georgien och Armenien på väg till Samarkand. Jag gjorde då ett stopp i Armeniens huvudstad Jerevan för att besöka det fantastiska manuskriptmuseet Matenadaran, tillika forskningscentrum. Där förvaras över 25 000 manuskript, varav drygt 17 000 är armeniska.
Bokmåleri eller handskriftsmåleri har förekommit sedan äldsta tid (i Egypten t.ex.). Från första tid illustrerades de heliga texterna med illustrationer. I Bysans skapades codex-utförandet (den bundna boken), där illustrationer infördes antingen som helbladsbilder, initialer eller som andra randutsmyckningar. Ursprungligen användes pergament, och i de dyrbaraste böckerna skrevs texten i guld eller silver. Guldet flödade i miniatyrerna. Från 500-talet och många århundraden framöver var den bysantinska ikonografin framträdande i bokmåleriet.
I denna artikel ska jag jämföra ikonmotivet Införandet i templet i ryskt ikonutförande med två illustrationer i armeniska kyrkoböcker.
Motivet Införande i templet firas inom ortodoxin 2 februari – 40 dagar efter Kristi födelse. Där skildras såväl Gudsmoderns rening som Jesu framförande och mottagande i templet. I väst uppmärksammas denna tilldragelse enbart som Den Heliga Jungfruns rening.
När tiden var inne begav sig Maria och Josef med Jesusbarnet till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren. Det står nämligen i Mose lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren. Två duvor skulle även offras (Luk. 2: 22-24).
Lukas skildrar fortsättningen (verserna 25-32):
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig Ande var över honom, och den helige Anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”
Ikonmotivet med införandet av Kristus i templet visar hur Gudsmodern bär fram Jesusbarnet i famnen eller överlämnar honom till Symeon. Sittande i den gamles famn gör Jesusbarnet en välsignelsegest. Mötet sker inne i templet framför altaret. Gudsmodern står till vänster och håller ut sina av manteln täckta händer i en offergest. Den helige mannen Symeon håller Jesusbarnet, och även han döljer sina händer under dräkten som ett tecken på vördnad. Bakom Gudsmodern ses Josef, som med sina övertäckta händer räcker fram som offergåva, två unga duvor. Symeons roll i denna händelse är av största betydelse: han ses som den störste av profeter, eftersom han är den ende som i sin famn hållit och burit Jesusbarnet - det inkarnerade Ordet.
I det armeniska evangeliet Moghni från mitten av 1000-talet återfinns samma ikonmotiv. Miniatyrerna i denna bok kännetecknas av en viss tyngd, många dekorativa element och ett överflöd av färger.
Gestalterna i illustrationen är majestätiska och skildras med ståtlig hållning. Ansiktena utstrålar högtidligt lugn och glädje. Arkitektoniska detaljer och geometriska ornament täcker nästan hela den övriga ytan och lämnar ytterst lite plats för den blå fonden.
Den andra armeniska miniatyren med samma motiv återfinns i en kyrkohandbok från år 1286. Dess skapare var T’oros Roslin, som levde under andra hälften av 1200-talet. Han räknas som den kanske främste armeniske miniatyrmålaren. Kvaliteten på hans miniatyrer är exceptionell både vad gäller kompositionen, färgbehandlingen och kroppens elasticitet. Miniatyrernas inramningar är ett konstverk i sig. Scenerna utstrålar en hisnande skönhet och gestalterna tecknas med stor känslighet. Ansiktena är mycket uttrycksfulla även om ansiktena i många av hans miniatyrer bara är 2 eller 3 mm stora! Man kan där avläsa sorg, glädje, stolthet, förvåning och vrede.
Margareta Attius Sohlman

Mer läsning

Annons