Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen rädder för vargen här?

/

Ingen dag utan vargrubriker i tidningarna. Stammen är för stor! För liten! Varghatarna begriper ingenting! Vargkramarna är helt korkade! Så många tvärsäkra åsikter. Och i vinterns licensjakt ville 20 000 jägare vara med och skjuta 200 tillåtna vargar. Vargen väcker starka känslor, fortfarande i vår upplysta tid.

Annons

I gångna tider visste man väldigt väl vad vargen gick för. Vargen var fienden som bara förtjänade avsky och hat. Vargen var en ondskefull djävul utan försonande drag. Björnen kunde man gilla, den lufsade omkring och var ganska godmodig, räven kunde man beundra för hans slughet och lejonet var ståtligt och stolt – dessa rovdjur förekommer som älskade kramdjur. Men vem såg senast en varg som gosedjur? Vargen var ond och den etiketten sitter kvar.

Så var det redan på de gamla grekernas tid. Hos Aisopos tvistade vargen med lammet och beskyllde det för att grumla vattnet i bäcken trots att det stod längre ner. Lammet kunde bevisa sin oskuld men vargen tröttnade och sa (enligt Pelle Holm): ”Du må prata och undskylla dig så mycket du vill, jag vill inte bli utan mat i dag.” Och så rev han ihjäl lammet och åt upp det.

Några hundra år senare säger Jesus i sin Bergspredikan: ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är förklädda vargar.”

Uttrycket ”varg i fårakläder” turnerade Winston Churchill när han kallade sin politiske motståndare Clement Attlee för ”ett får i fårakläder”. (Churchill lär för övrigt också ha sagt om Attlee att ”han är en blygsam man som sannerligen har mycket att vara blygsam över”.)

Oundgängligen kommer man sedan till den gamla historien om vargen och Rödluvan. Sagan publicerades första gången 1697 i en samling av fransmannen Perrault. Så här kan det låta i en gammal 1800-talsöversättning:

”Nej, se god dag, Rödlufva, hvad gör du så tidigt ute?” Rödlufvan kände icke det elaka djuret och svarade beskedligt: ”Jag går till mormor, hon är sjuk och svag och jag har med åt henne kaka och vin, så hon åter må bli frisk.” – Vin till mormor på sjukbädden, inte är det någon svensk tradition som återges!

Hos Perrault äter vargen upp Rödluvan, i senare versioner av sagan brukar hon slippa undan med livet på något sätt.

Hur många barn har fått sin första bild av vargen genom denna saga? Och hur många bär den med sig i vuxen ålder? Liksom föreställningen om det flitiga biet och den dumma åsnan.

Men vi har också historier om barn som tagits om hand av varghonor (äntligen något positivt om vargar!). Den om Romulus och Remus hör till de mer kända. Den går i korthet så här:

Den romerske krigsguden Mars hade förfört en vestalisk jungfru och de två tvillingarna hon födde sattes ut i ett tråg i Tibern. Tråget flöt i land vid en kulle som hette Palatinen, en varginna hittade det och diade de två små pojkarna. Så småningom tog en herde hand om dem och efter en rad turer beslöt de, komna till mogen ålder, att grunda en stad.

Detta skedde enligt traditionen den 20 april 753 före Kristus, staden var förstås Rom och Palatinen är som bekant än idag en av Roms sju kullar.

När Rudyard Kipling, den engelske författaren, bodde i Indien hörde han många berättelser om vargbarn och i Djungelboken är huvudpersonen Mowgli, en pojke som överges i djungeln men accepteras av en vargflock och växer upp till en god medborgare. – Andra historier om vilda barn som levt bland vargar har möjligen haft någon slags verklighetsbakgrund, uppges det märkvärdigt nog.

Betydligt mer berättas det om hur vargar härjat och spritt skräck i bygderna. I våra trakter fanns på 1820-talet den så kallade Gysingevargen. Det var en hona som från början varit tam och vuxit upp hos brukspatronen Thore Petre på Hofors bruk. När hon lyckats rymma höll hon sig kvar i bebodda trakter, van vid människor som hon var, och dödade under en enda vinter nio barn och skadade ännu fler.

Den 21 april 1821 lyckades torparen Erik Persson med sin lodbössa fälla en stor varghona som passade in på beskrivningen av det djur som setts vid flera tillfällen och överfallen upphörde.

Inte konstigt att folktron och litteraturen tagit hand om vargtemat. Hos Selma Lagerlöf förföljs Gösta Berling och Anna Stjärnhök av en flock vargar när de åker släde på Lövens is. Som ett sista sätt att klara situationen slänger Gösta Madame de Staëls roman Corinne mot vargflocken och vargarna hejdar sig. ”En drastisk bokrecension”, har någon sagt och tillfogar att Selma nog inte tog slädjakten så värst på allvar. Hon hade hört många värmländska skrönor om vargar och infogar en ny i sin roman.

Och Strindberg säger om vargarna på Skansen för drygt hundra år sedan: ”Vargarna tjuta på berget, /tjuta sig hesa av hat. /Mänskorna gav dem för frihet/tukthus och celibat.” En tidig vargkramare? Knappast – Strindberg var upprörd över att se ett vilt djur i neslig fångenskap.

I den seglivade tecknade serien Fantomen åtföljs huvudpersonen av den trogne vargen Devil. Människans bästa vän är hunden och Fantomens bästa vän är helt stilenligt vargen.

Det var farligt att nämna ordet ’varg’. I stället skulle man använda ett ersättningsnamn, ett noaord. För varg fanns det många: gråben, den grå, tasse, tusse, pajsen (odugling), kuse (ett mildare namn för Hin onde), långrumpa, styggen och åtskilliga andra.

Vargen själv ville bli kallad för något annat och på den tiden när han kunde tala sa han till människan:

”Kallar du mig Gull blir jag dig hull, men kallar du mig Varg, biter jag dig arg.”

Själva ordet ’varg’ är ett noanamn för ’ulv’, det gamla germanska ordet. ’Vargher’ betydde ursprungligen våldsverkare och vi har kvar betydelsen i uttrycket ”varg i veum”, det var den som begått brott i ett helgat område, en fredlös.

Som i Frithiofs saga: ”Ja, jag stack i brand hans (Balders) tempel; Varg i veum heter jag, /när jag nämnes skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag.”

Det finns några talesätt med latinskt ursprung som fortfarande är mer eller mindre levande. ”Tala om vargen (så kommer han)” betyder att om man nämner vargen vid namn kunde han lockas fram. Farligt, farligt. Mera svensk och mindre riskfylld är föreställningen om trollen i farstun. – Och den som ”håller en varg i öronen” är helt rådlös eftersom det är lika illa att fortsätta så som att släppa djuret.

I Fredrik Ströms klassiska samling av Svenska ordstäv finns en mängd ordspråk om björnen, räven, katten och hunden och om allehanda smådjur. Men bara några få – och rätt menlösa – handlar om vargen (”Välkommen, sa vargen till geten”). Kanske därför att man i de folkliga kretsar där han gjorde sina uppteckningar var sparsam med att ta ordet varg i sin mun? Desto vanligare är ordet i sammansättningar som slitvarg, solvarg, ensamvarg, vargavinter – och vargunge (tidigare en beteckning för de yngsta pojkscouterna).

Begreppet ’vargtimme’ spreds med Ingmar Bergmans film 1968. Han kommenterade titeln så: ”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, då de flesta människor dör, då sömnen är som djupast, då mardrömmarna är som verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är som mäktigast...” – ”Timmen mellan varg och hund”, efter klockan fem på morgonen, är med en smått poetisk formulering hos Pelle Holm ”den tid då känsliga människor anförtror sig, då brottslingar bekänner, då till och med de mest tystlåtna kämpar mot sömnen med historier och minnen”.

Långt otäckare än vargen var varulven. I ordet finns det gamla ordet för varg kvar (’ulv’) och förleden ’var-’ är besläktad med ett ord för ’man’. Varulven var, säger Uggleupplagan av Nordisk familjebok, ”enligt en uråldrig och för de flesta folk gemensam vidskepelse en menniska, som genom eget eller andras trolleri tidtals förvandlas till skepnad af en varg och i detta tillstånd får vargens rofgiriga vildhet samt i synnerhet blir begifven på menniskokött, gräfver upp lik på kyrkogårdarna, bortsnappar barn, anfaller ensliga färdmän o s v”. Varulvstron har som Ugglan säger förekommit i många länder och fanns redan under antiken.

Låt oss återvända till den inledande rubriken. ”Ingen rädder för vargen här” var en gång en barnlek där en av deltagarna var vargen. Så översattes också refrängen ”Who’s afraid of the Big Bad Wolf?” till svenska i Walt Disneys tidiga tecknade film ”Tre små grisar” (efter bröderna Grimm). Titeln på Edward Albees pjäs ”Who’s afraid of Virginia Woolf” är naturligtvis en travesti på sången hos Disney – den engelska författarinnan har annars ingen plats i dramat.

Nog verkar det fortfarande finnas en rädsla för vargen. Fast på ett modernt och rationellt sätt förstås.

Weste Westeson

Fotnot: På lördag, klockan 15, på Kafé Edbom, Stadsbiblioteket är rubriken ”Rovdjur – konflikter och möjligheter”, Linda Thelin, biolog och informatör på rovdjurscentret De 5 Stora, berättar om rovdjurens biologi och de olika för- och nackdelar det innebär att rovdjur är en del av vår natur.

Mer läsning

Annons