Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inopportun & reflexiv

Annons

Om sanningen skall fram, så brukar jag vanligtvis aldrig läsa Axess, som själv stolt benämner sig ”Idétidskrift på klassisk grund” och utan att darra på manschetterna slår sig för bröstet på omslaget och tillkännager: ”Sveriges största intellektuella tidskrift”. Inte vet jag vad ”största” betyder i detta sammanhang och det är väl något som bör bevisas, inte proklameras?

Alltså har jag försummat Axess, som by the way ger ett påkostat intryck, trots att jag tillhör dem som har saknat intellektuellt fullödiga (kultur)konservativa tänkare i det svenska, offentliga samtalet. Då bortseende från åldrade professor emeritus Stig Strömholm i Uppsala. Och måhända Peter Luthersson, Svenskans tidigare kulturchef.

En gigant som den tyske dramatikern och författaren Botho Strauss, om han nu förtjänar att kallas kulturkonservativ, eller om det är mer rättvisande använda det i Sverige kontroversiella uttrycket ”radikalkonservativ” om honom, kan man visserligen inte beställa fram, men ändå…

Det offentliga samtalet i Sverige behöver fler röster och obekväma sådana, det lider av för mycket politisk korrekthet och strama åsiktstyglar – med DN som sitt flaggskepp, sättande den fyrkantiga och järnhårda diskursen.

Sent skall syndaren vakna. Men frågan är om jag nu inte i fortsättningen måste hålla ett vakande öga på denna Axess, som i sitt nr 4 2011 har som ett huvudtema ”Ju mer vi är tillsammans. Om svensk flockmentalitet och priset för konsensus”. I numret medverkar tunga skribenter som Johan Lundberg, Lars Trägårdh och Per T Ohlsson. Idel män – välutbildade, vita och medelklassiga - och jag hittar för övrigt bara ett par kvinnor som medskribenter i publikationen.

Intellektuellt anständigt och icke minst stimulerande perspektivrikt blir det, fast man kanske kunde inbilla sig att temat sedan länge är uttjatat och utslitet, om en räddhågad och konfliktfylld kultur, där det gäller att till varje pris vara sams och inte hamna i konflikt. Konsensus har blivit ett övergripande mål i sig.

Susan Sontag var inne på att en sådan konformitetshyllande kultur har något patologiskt över sig, alltså att den inte är riktigt frisk och sund. Anpasslighet slaktar våra bästa impulser, opportunism fördummar, intellektet förtvinar.

Kostnaden för att hålla sig med en dylik slipa av alla vassa kanter-kultur blir mycket hög, framförallt för att det utstickande, annorlunda och originella trängs undan. Det dystra resultatet blir allmän och djupt sittande TORFTIGHET. Leda och förutsägbarhet.

Ett uttunnat offentligt samtal, där alla ängsligt sneglar åt vad som går an och där den som inte tjuter med ulvarna inte får deltaga. Det räcker med ett förfluget ord och man är snabbt en persona non grata.

En ideologiserad och okritisk kultur, där figurer som Anna Ekström, som pratar om behovet av att utbilda ”genuspedagoger” som lösningen på skolans problem, kan bli generaldirektör för Skolverket.

Henrik Berggrens artikel ”Utvärderingar utan värde” kan också varmt anbefallas i samma nummer av Axess. Tjänstemännen och organisationssjälarna skaffar sig alltmer kontroll över de professionella, framförallt inom utbildningsväsendet, och underminerar deras relativt autonoma ställning, under täckmanteln ”kvalitetssäkring”, detta mumbojumbo-ord. Medelmåttans chefer regerar, de sprider sig som metastaser inom den offentliga förvaltningen.

Inom högskolevärlden iscensätts just nu en fullkomligt vansinnig och rent absurd ”självvärdering” - enbart för att behaga centralmakten och demonstrera underdånighet. Och kollegerna dansar lydigt med, som saknade de allt vad professionellt samvete hette.

Ingen av dem platsar förstås i Axess inopportuna och reflexiva idévärld.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons