Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är nog bra händig, jag

/

Läkerol läggs ned. Och det demonstreras. Inte endast mot nedläggningen, som man dock inte kan stoppa. Utan även inlärd hjälplöshet demonstreras – ännu en gång.

Annons

Konsekvensen av ett för-lamande storföretagstyranni – på det mentala planet. Människor har berövats makten över sitt eget öde, av Taxstrand, eller vad karln nu heter, Göransson och andra. Nu för sent att ta tillbaka.

Och kommunens nya näringslivschef, märklig

titel alldenstund näringslivet tynar, avslöjar samma hjälplöshet, trots sin ungdom. Bara plattityder. Tomma ord när hon uttalar sig om hemstadens framtid.

Den ekonomiska basen i gamla Gefle eroderas. Next to go Gevalia. Ingen frälsare i sikte. Inga storföretag. Och vi i denna hårt prövade stad vill ju vara anställda, inte ”entreprenörer”, vet inte vad det är. Köpa grävskopa och jobba svart, kontoret på fickan?

Och kulturpolitiken debatteras. I detta bistra läge. När det skall prioriteras, kniv fram. Lägg ned symfoniorkestern, fräser populasen som aldrig sätter sin fot i Blå burken. Skatten måste höjas,

hotar Blank. Djupare i politisk fantasilöshet kan man inte hamna. Kommunalrådet, lika idémässigt hjälplös, hon.

Ljuset i mörkret är förstås Brynäs. Men bragden

solkas av den fula svartabörshandeln med biljetter. Brynäs ”samarbetspartners”,  de slipsprydda sponsorerna, fick köpa många biljetter. Sedan krängde de raskt dessa till svinhöga priser och gjorde sig en hacka. (Kanske prov på sann entreprenörsanda?) Fina kompisar den gamla arbetarklubben har!

När Tim, konstnär och vän i favoritstaden Berlin, i ett mejl undrar hur det är att bo i Gefle,

svarar jag att det är som att färdas med Titanic efter mötet med isberget. En sjunkande stad.

Paradoxalt nog ger det mig energi. Jag är nog bra händig, som de skulle säga i Staden utan nåd. Och skaka på huvudet.

Lasse Ekstrand

 

Mer läsning

Annons