Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag, jag, jag...

/
  • ”Ann Heberlein skriver om sin personlighet – det är boken ämne. Lars Norén ägnar minst 98 procent åt att skriva om sig själv. Noréns ämne är Norén.” Crister Enander går till storms mot jagförälskelsen i dagens svenska litteratur.
  • Lars Norén

Annons

Vad är det som egentligen händer med den svenska romanen? Utvecklas den som litteraturform eller regredierar den, blir alltmer infantil? Intresset tycks förskjutas från intrig till individ, från gestaltande till självupptagna bekännelser.

En av romanens centrala uppgifter, att vidga världen och våra vyer, riskerar att gå förlorad. Det blir mer och mer neurotiskt navelludd, självutfläkelse och en perverterad jakt efter såväl nöjet att få vältra sig i besudlande självförnedring som att – inte sällan samtidigt – få glorifiera egna insatser och visa upp sin aktningsvärda personlighet. Det började förvisso inte med Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” eller Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” och kommer heller inte att sluta med Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.

Men fenomenet blev plötsligt synligt; ja, övertydligt.

Det är mycket riktigt som Jonas Thente påpekade i Dagens Nyheter. JAGET har invaderat den svenska litteraturen. ”Det mest centrala ordet”, skriver Thente i sin översikt, ”i svensk litteratur 2008 har varit ’jag’.” Och sammanfattar: ”Den typiska svenska romanen har varit en jag-roman”.

Därmed lever den traditionella romanen farligt. Den mångfasetterade och mångstämmiga skönlitteraturen får allt oftare träda tillbaka för en ny sorts självupptagenhet, en ettrig exhibitionism.

Det nya är att respekten för privatsfären suddats ut totalt; dörrarna in till det allra intimaste och personliga står vidöppna. Titta på mig! Se vad jag har gjort! Se vad jag lider!

Och intresset för snaskigheter och sensationer, snusk och slippriga detaljer tycks dessvärre sälja, så förlagen jagar frenetiskt efter fler exhibitionister med ännu värre bekännelser, svårare lyten och större synder att torgföra till nästa boksäsong.

Genom denna våg av jagböcker har en paradox uppstått för den seriösa litteraturkritiken. Vad är det egentligen som ska recenseras? Sällan äger dessa egoböcker några litterära kvaliteter. Det är ett snabbt avverkat kapitel. De saknar dessutom intrig. De spyr i stället upp illa smälta åsikter eller vältrar sig i det egna jagets lidande och orättvisa motgångar samtidigt som omvärlden skildras med svartast tänkbara kolorit, gärna tryfferat med några uppiggande personangrepp.

Jag recenserade Lars Noréns svarta lunta. Sigge Eklund gick till angrepp. Han skrev bland annat: ”Dessa tankar (Noréns, min anmärkning) – anser du och Maria Schottenius med flera – är farliga och bör ej ha publicerats. Det tycker jag att ni ska få tycka. Jag tycker det är er fulla rätt att skrämmas av dem, att finna dem påträngande. Men att du (i din recension) ger dig på att betygsätta dem är i mina ögon perverst. Det kan jag aldrig förstå eller acceptera. Du tycker att han tänker fel, att han borde tänka på andra saker, att han borde vara en annan människa. Det är tydligt för mig: Du tycker att han tänker orena tankar.” Och Sigge Eklund dundrar vidare: ”Att värdera en annan människas liv som du gör är vidrigt.”

Likartade invändningar dök upp i samband med recensionen jag skrev om Ann Heberleins bok om sin manodepressivitet: ”I stället för att se på innehållet har CE recenserat författarens personlighet.”

Ann Heberlein skriver inte om någonting annat än just sin personlighet. Det är bokens ämne. På samma sätt ägnar Lars Norén minst 98 procent åt att skriva om sig själv. Noréns ämne är Norén.

Därmed är dilemmat uppenbart. Som kritiker får man alltså inte, enligt Sigge Eklund och andra, skriva eller bedöma böckernas innehåll. Författarna har på något underligt sätt, och enligt ännu underligare argument, blivit oantastliga. Boken är så att säga sitt eget facit. Inga invändningar, utöver författarens bild av författaren, är tillåtna. Självfallet är det en oacceptabel hållning, dessutom djupt antiintellektuell.

Det är faktiskt inte kritikernas ansvar att författare ställer ut sitt privatliv till beskådande i offentlighet. När till exempel Ann Heberlein saluför sin mentalsjukdom har hon redan gjort sitt val. Det är hon som valt att radera gränsen mellan offentligt och privat, mellan det allmängiltiga och personliga.

Det är ju det som – grovt uttryckt – är själva affärsidén.

Den avgörande frågan är självfallet varför de nöjer sig med att skriva dessa litterärt fullkomligt ointressanta böcker, dess amputerade försök till gestaltning. Jag förnekar inte att det kan ha – som det heter när skvallerinstinkten ska döljas bakom bedrägliga ord – ”mänskligt intresse”. Men det har absolut ingenting med litteratur att göra. En förklaring är ren slöhet, ty det är ofantligt mycket lättare att skriva rakt upp och ner utan att tyngas av litterära ambitioner och krav.

Den andra förklaringen är självfallet bristande begåvning. Att i romanform gestalta till exempel psykotiska tillstånd kräver stor konstnärlig skicklighet. Läs till exempel – för jämförelsens skull – Heinar Kipphardts ”März”, en inträngande skildring av schizofrens upplevelse av såväl verkligheten som vården.

Det är ju sannerligen inget nytt med personliga bekännelser i litteraturen. Den helt avgörande skillnaden är i stället den impotenta oförmågan att förvandla det självupplevda till just – litteratur. Ivar Lo-Johansson, för att ta ett enda exempel, har skildrat såväl självbefläckelse som tidelag. Men han förvandlade – förädlade dem estetiskt, om man så vill – sina erfarenheter till litteratur, till och med stor litteratur.

Men den nya tidens egoböcker saknar det litterärt mångfasetterade, den saknar precisionen i uttrycken, den saknar gestaltning. Den saknar därtill lyftning och – egentligen ännu värre i sitt konstnärliga armod – varje ansats till idé eller en bärande litterär tanke.

Det är torftigt. Det är beklämmande att den ettriga exhibitionismen får härska alltmer oinskränkt. Känslan som infinner sig är densamma som att tvingas se på en massa avsnitt av ”Big Brother” –med en enda deltagare.

Mer läsning

Annons