Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Japan har inget att lära av oss

När jag skrev om hur trippelkatastrofen påverkat den japanska konsten och kulturlivet hade jag givetvis inte en tanke på att förringa det insamlingsarbete Arkiv Gävleborg gjorde i våras, 25 år efter olyckan.

Annons

Men Barbro Sollbes svar styrker insikten om att de omskakande Tjernobylupplevelserna ytterst effektivt har förvandlats till minnen: Numera är de inkapslade i det förflutna – och därmed ofarliggjorda.

Ett samhälle kan beskrivas som en komplicerad väv av beroenden och förtroenden. Tjernobyl satte då, precis som Fukushima nu, tilliten på spel: Gränsvärdet för cesium som successivt justerades uppåt för att värna livsmedelsindustrin, oviljan att sanera marken kring daghemmen, i rädsla för att Gävle positiva varumärke skulle äventyras, och så vidare och så vidare.

Det finns stora likheter mellan samhällspsykologin i Japan i dag och den i Gävle 1986. Men Gävle har ingenting att lära Japan. Däremot har vi väldigt mycket att lära av Japan. Vi kan ta massmediebevakningen som ett exempel av många. I en olycka av det här slaget blir medias beroende av makten extremt tydlig. Under Tjernobylvåren var jag verksam på den andra dagstidningen i staden och kunde på nära håll följa hur lokalpolitiska påtryckningar (av samma färg som tidningens) helt konkret satte ramarna för nyhetsvärdering och debatt. Allt under den tvivelaktiga parollen att rädslan för radioaktivitet var värre än själva radioaktiviteten. Själv var jag lika övertygad då som nu om att misstro och osäkerhet är betydligt skadligare för ett samhälle än en öppen diskussion och klargörande av risker.

I Japan inleddes medierapporteringen på ungefär samma vis, men mycket snart öppnades alternativa kanaler, främst i sociala medier, och en annan, svartare bild av utsläpp och risker blev synlig. Sedan Fukushimaolyckan har japansk press inte varit sig riktigt lik.

Inom filosofin och antropologin finns ett uttryck som på engelska kallas ”blackboxing”. På svenska kan man lite klumpigt översätta det med ”svartlådning”. I kulturens svarta låda läggs sådant som inte längre vill diskutera eller ompröva. Svartlådningen uppstår inte genom tystnad, utan genom att vi talar som om vi vore överens, men egentligen är det ingen som vill närma sig kärnfrågan. Jag menar att Tjernobylolyckan och dess följder är ”svartlådade” i Gävle. Vi samlar in minnen, småpratar om vad vi gjorde när regnet föll, hur oroliga vi var osv … Men sedan? Pratet leder aldrig vidare in i ett allvarligt samtal om vad det betydde för vår relation till politiken, samhället och inte minst – till framtiden. Att minnas somligt kan vara ett effektivt sätt att glömma annat.

Jag har stor förståelse för de japaner som ställer sig frågande till Gabures/Gävles sätt att hantera sin erfarenhet. Det måste vara provocerande att höra om en radioaktivt smittad stad som på 25-årsdagen väljer att gräva ner sina minnen i gräsmattan utanför ett museum, i stället för att lyfta upp dem och granska dem i det skarpaste ljuset.

Mer läsning

Annons