Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jollig eller händig i den sjunkande staden

Om ett par veckor beger jag mig till den sjunkande staden vid The Big Lake för att lunchprata hos ­Rotary under rubrik ”Överlever man Sandviken?”

Annons

Vågar jag påstå att jag är ett levande svar på den retoriska frågan? Nej.

Det må någon annan bedöma. Jag har lämnat Sandviken – men Sandviken har inte lämnat mig. Något obestämbart och osynligt har lägrat sig i staden. Det skapar en obehaglig atmosfär. Kanske den despotiska maktens iskalla andedräkt. Konsulns. Han som hotade mormors far med stryk när en bolagsspion sett honom skratta och applådera åt mäster Palm.

Men att återkomma till de välbekanta gatorna fyller också sinnet med ett stilla vemod. Minnet kallar fram människor som sedan länge gått in bland skuggorna. Jag hör mamma Greta ropa in mig till kåldomar med lingonsylt. Hör pappa Göstas snarkningar, rogivande trängde de in till mig i pojkrummet, min mammas uttryck, när vi bodde på Smedsgatan. Minns hur lätt man blev stämplad som ”jollig” eller ”händig”. Det krävdes inte mycket i den oförsonliga miljön.

Minns när fuxarna på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk var inne på att tvångsklippa mig, under min tid som långhårig sångare i Two Good Reasons. Och när jag inte fick det stora A i svenska jag förtjänade. Bara för att jag i min studentuppsats varit kritisk mot den själsdödande anstalten.

Det fanns plågoandar, gympaläraren och andra, jag skulle vilja konfronteras med på nytt. Inte för att hämnas. Men för att fråga dem varför de höll på som de gjorde, mot en rädd tonåring. Jag vill försöka förstå.

Vemodet brottas inte med bitterhet, ingen uppgörelse behövs.

Men jag känner alltid lättnad när jag åker ut ur Staden utan nåd, passerar Centralporten och noterar i ögonvrån det lägerliknande Verket med sina svalnande skorstenar.

Skyndar mig tillbaka in mot Gävle.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons