Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jonas jäkelskap

/

Annons

Den jättelika pop haren på Västerbergs, som om storleken löpt amok. Och så här intill ”Ratatosk” som visade fingret i salongerna på Engeltofta en sommar och nu har en privat ägare.

Antingen älskar man Jonas Kjellgrens skulpturer, eller så inte. Likgiltig står man aldrig. Skojar han med oss? Så klart. Men på fullaste allvar.

– Ta inte honom, han kan bara göra snusk!

Han skrattar åt kommentaren som återkommer när Kjellgren och offentliga uppdrag diskuterats.

Men du är ju snuskig, ju...ibland?

– Jag kan tänja på det som kallas ”snusk”, säger han. Det är väl en attityd man har, en hållning, en del av uttrycket. Jag funderar inte så mycket på det. Men det får inte bli bara en tom gest.

– Kanske är det så att jag inte kan låta bli heller...

Vi äter lunch i huset nära ån i undersköna Hoo, utanför Torsåker. Han säger att han har ett ”grundmurat intresse” för skogen. Det har med orienteringen att göra, under uppväxten var han ett idrottslöfte.

Jag tittar på ekorren, han ser rätt förolämpande kaxig ut.

Det har också blivit Jonas Kjellgrens signum, lite som trickstern bland konstnärerna, lika hantverksskicklig som fräck, orädd. Obscen, skulle alltså andra säga.

Men vårt djur har humor.

– Kanske nån har stampat ner hans nötsamling, försöker Jonas Kjellgren.

Orientering och ishockey, berättar han sen. Hela familjen var idrott. Han var på gång till högre divisioner men tröttnade och började plugga i Uppsala till kemiingenjör (!), tröttnade igen och kom in på lika delar konsthistoria och estetik och hamnade rätt fast ändå inte – ”jag ville inte läsa, utan göra ” – och valde konsten, det konceptuella utvecklade han snabbt.

I dag lika mycket driver som smeker han in det i sina figurer. Med sin okonstlade inställning till konsten skulle han kanske kalla det ”snickrande”. För till vänster om gårdsplanen i Hoo ligger ateljén han kallar ”verkstan”.

Skulptur blev ett självklart val, han har det i händerna. Och det blev hans måleri, han säger att det är som att välja ett instrument.

Vad är drivkraften? undrar jag när vi kliver in bland de utspridda djuren, lutat står där inne ett slags ”grillspett” av uppochnervända djur och natur, ett verk som ska skeppas till en utställning på Gotland i augusti.

– Att vara här ute så mycket som möjligt. Inte så bra för en ekonomin, när man tycker att resten av världen inkräktar...

Det är dubbelt, att vara effektiv fungerar inte. Men när han är i verkstan blir han så ivrig att det är nyttigt att komma därifrån. Annars är det oftast en snabb process, han gör figurerna i ett svep.

– För att få se vad det är för nånting!

Ekorren intill har en tvilling i brons. Den gjordes först på uppdrag av landstinget och skulle hamna på en av broarna vid sjukhuset

– Tanken var att placera den i nån passage, men ändå utanför. Det hade varit fint att se den på broräcket...

Då gick den under namnet ”Ekorre”, men fick nytt, mytiskt namn: Ratatosk. Varför dög det inte med Ekorre, undrar jag. Jonas Kjellgren drar lite på svaret.

– Jag tror den behövde det andra namnet för att bli en offentlig produkt, säger han.

Vad gillar du med skulpturen?

– Han har attityd! Jag välkomnar offentliga uppdrag, så klart, men ibland blir det för uppstyrt. Just då var jag förbannad: Fuck it, nu gör jag vad jag vill.

– Det är inget positivt att vara i den känslan hela tiden, men ibland måste man tillåta sig själv att volta.

Är den inte lite stor för en ekorre? Och klorna, inte har väl gulliga ekorrar såna?

– Den är jävligt stor, ja...lite för stor! Men tydlig. Jag har gjort honom läskigare, för att han ska stå stadigt. Han griper tag i marken, då får man en känsla för underlaget. Han står – men är på väg att sätta iväg.

Är han en han? Jag tror han är ett självporträtt.

– Som du sa, han är det som man vill att han ska vara. Det kanske är en hon?! En”hen” då..?! Men jag är ju av hankön.

Är du nöjd med honom?

– Ja, jag är glad jag gjort honom. Han står som ett tecken, på hur det kan bli när man får göra det man vill.

Varför blev han inte ett annat djur, av annan art?

– Hm, jag kunde inte göra en kanin till, jag hade gjort så många.

Mer läsning

Annons