Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaj Munk under forskarlupp

/
  • Kaj Munk skrev flera pjäser som uppmanade danskarna att göra motstånd mot tyskarna.
  • Han mördades av Gestapo i januari 1944 och blev då en symbol för danska motståndsrörelsen.
  • Vedersø prästgård var Kaj Munks hemvist. Nu är det rustat för statliga pengar. Kaj Munks arkiv är friköpt och är navet i ett forskningscentrum.
  • Kaj Munks begravningsfölje blev en massiv, folklig protest mot ockupationsmakten.
  • Frihetshjälten Kaj Munk har utsatts för flera omprövningar. Inte minst har hans fascination för starka män provocerat. Nu har hans litterära värde ökat igen.
  • Kaj Munks mest kända pjäs är ”Ordet” från 1925, som också  filmades av Carl TheodorDreyer. ”Ordet” ingår nu i Danmarks s k  kulturkanon.

Motståndsmannen, författaren och prästen Kaj Munk har fått förnyad aktualitet i Danmark. Danska staten har köpt Kaj Munks arkiv av hans barn och bekostat ett forskningscenter. Barbro Sollbe, har, som enda svensk, deltagit i ett forskningsseminarium kring den kulturperson som om igen utmanar den politiska ordningen i Danmark. Kaj Munk mördades 1944.

Annons

Den danska motsvarigheten till Wilhelm Tell eller Robin Hood, frihetskämpar med minst ett ben i sagovärlden, heter Niels Ebbesen.

Han var en västdansk lantjunker som i tidig medeltid deltog i ett uppror mot holsteinarna och därmed hindrade dem från att lägga hela Jylland under sig. I 1800-talets nationalromantiska litteratur dök han upp som dansk hjälte, och i ett av tyskarna ockuperat Danmark (april 1940 maj 1945) publicerades och spreds ett skådespel med titeln ”Niels Ebbesen”.

Symboliken var övertydlig. Författare var prästen Kaj Munk.

Alla danskar och många svenskar känner till honom. Han föddes 1898 på ön Lolland, blev tidigt föräldralös och växte upp hos barnlösa släktingar som med stora uppoffringar gav honom möjlighet att studera. Som nybliven präst, 1924, hamnade han långt ute på vad som sågs som Danmarks baksida, i ett jylländskt blåshål vid Nordsjön, Vedersø, en socken av jordbruk, boskapsskötsel och fiske, ljunghedar och sanddyner.

Han hade då redan börjat producera sig som diktare och pjäsförfattare. 1928 uppfördes hans skådespel ”En idealist” på nationalscenen, Den kongelige teater i Köpenhamn, och gjorde honom känd som dramatiker. Idealisten är bibelns kung Herodes, barnamördaren som även i övrigt gick över lik för att nå sina mål. Det är ett drama om maktens pris och maktens nederlag, men också om en stark och handlingskraftig furste. I kaoset efter första världskriget förmådde inte demokratierna skapa livskraftiga nationer, menade Munk. Den starka ledaren, idealisten, behövdes för Europas framtid.

För fem år sedan lade Danmarks kulturminister Brian Mikkelsen fram en nationell kulturkanon, en lista på drygt hundra inhemska huvudverk inom arkitektur, bildkonst, litteratur, film med mera. Inom kategorin scenkonst återfanns klassiker som Holbergs 1700-talspjäs ”Jeppe på berget” men också Kaj Munks första skådespel efter ”En idealist”: ”Ordet”, först spelat 1932. Pjäsen blev en dånande succé och filmades senare med Carl Th Dreyer som regissör.

Handlingen är förlagd till 1920-talets Västjylland. Den förutsätter åskådarnas kännedom om tidens religiösa maktkamp och ömsesidiga avståndstagande mellan å ena sidan anhängare av folkbildaren, folkhögskolegrundaren och demokratiförespråkaren Grundtvig. Å den andra sidan stod den danska inremissionen, kärv, förbjudande och exkluderande, med helvetespredikanter som lovade fattigfolket ett paradis efter en tröstlös jordevandring. Dramat problematiserar tro och trons begränsningar: Kan man som kristen acceptera att Jesus väckte upp döda men inte att motsvarande mirakel sker i dag? Ja, för Gud är allt möjligt, enligt författaren.

I Hitler, ”brännande kall”, såg Kaj Munk tidigt den handlingskraftiga man som skulle rädda det tyska folket från kaos. Kristendom är handling, menade han. I mars 1933 for han till Berlin för att se Hitler öppna riksdagen. Även Mussolinis sociala och ekonomiska reformer i det försvagade Italien fick hans gillande. Men när han såg konsekvenserna av Hitlers diktatur, bytte han fot. En vecka efter Kristallnatten i november 1938, när judeförföljelserna började med krossande av butiksfönster, publicerade Jyllands-Posten ett öppet brev från Kaj Munk till Mussolini. Han ombads övertyga Hitler om att sluta med pogromer, ovärdiga ett kulturfolk som det tyska. Indirekt var brevet även adresserat till den danska offentligheten och ett uttryck för avskyn för idén att göra ett land ”juderent”.

Parallellt med prästuppdraget skrev han psalmer, pjäser, artiklar och sin självbiografi ”Våren kommer så saktelig”, mycket känsligt översatt till svenska av Sven Stolpe. Med skådespelet ”Han sitter vid smältdegeln” 1938 angrep han nazismens rasteorier. Senare började han resa runt i landet och läsa upp sin pjäs om Niels Ebbesen. Han gjorde det flera hundra gånger 1943-44 och spelade alla rollerna själv. ”Ordet” hade gett honom inkomster, och han blev den första i socknen som köpte bil. Under ockupationstiden, när privatbilar inte fick användas, fortsatte han på cykel.

Danmarks försvar var ett av de svagaste i Europa, och när Tyskland gick till angrepp kapitulerade landet som i gengäld fick behålla ett visst inre självstyre. Kaj Munk var djupt upprörd över att danskarna inte gjorde uppror mot ockupanterna. Han sa sig kunna acceptera att de ställde upp för att få mat och kläder till sina barn, men inte att de gick tyskarnas ärenden för att tjäna pengar. Hans kritik mot landsmännen kom inte minst från predikstolen. Sedan landets största landsortstidning censurerat bort det mest provocerande i en artikel men ändå erbjudit honom en tjänst där, svarade han: ”Om man inte kan skriva i Jyllands-Posten att Kristus var jude, kan man inte skriva i Jyllands-Posten.”

Pastor Munk blev motståndets ideolog och en ikon för den motståndskamp som bland annat tog sig uttryck i sabotage. ”Det är inte min uppgift att passivt se på, när det görs orätt mot andra”. Att vända andra kinden till var för fegt. Att vara passiv i det goda sågs som nästan lika illa som att vara aktiv i det onda. ”Skjut i Guds namn”, svarade han en landsman som tvekade inför att döda en stikker, en dansk förrädare (och kanske en tidigare granne, vän, kollega). Han såg med skepsis på parlamentarism bara snack och ingen action.

Han utmanande kritik av den danska samarbetspolitiken och de tyska övergreppen höll ju inte i längden, och han visste det. Han erbjöds hjälp att ta sig till Sverige men vägrade. Till och med en tysk officer varnade honom att han skulle bli gripen: Fly! Fyra dygn senare, en januarinatt 1944, hämtades han i prästgården av några SS-män. ”Stol på Gud, Lise!” hann han säga till sin hustru. ”Lita på Gud!” Han sköts i ett dike några mil bort, och hans bibel hittades slängd ett stycke därifrån. Lise, 32 år gammal, blev kvar med fem barn, den äldsta tolv år.

Kaj Munk upplevde aldrig scenversionen av ”Niels Ebbesen”. Den spelades första gången 1943, i Stockholm, och första gången i Danmark hösten 1945, efter befrielsen.

Efter kriget kände många motståndsmän och -kvinnor en trötthet hos landsmännen över ”allt det där frihetskamps-hallået”. Man ville inte belasta sina barn med minnena, och man ville själv glömma. Utöver den officiella rökelse som östes över de berörda i festliga sammanhang tonades det skedda ner. Och frihetshjälten Munk började omvärderas. Hans fascination för starka män, hans kompromisslöshet och hans syn på demokrati som alltför mesig ledde till att han sjönk i anseende som dramatiker och författare. (I hemtrakten var han dessutom måttligt omtyckt; han hade ju skällt ut sina församlingsbor i kyrkan för deras samarbete med tyskarna. Och än i dag går rykten där om att tysksinnade danskar var med när han sköts.)

Det vände igen kring senaste sekelskiftet. På ett ganska delikat sätt. En professor i europeisk politik vid Aalborgs universitet, Søren Dosenrode, får veta att Kaj Munks hela och mycket omfattande arkiv ligger orört på Vedersø prästgårds vind, plus i ett bankfack, ett fynd för den som söker en bild av 1920- och 1930-talens politiserade kulturliv i Danmark, med extremuppfattningar till både höger och vänster. Må vara, menade Dosenrode, att Munk inte kunde mäta sig med litteraturens allra största. Men han skulle vara intressant för samhällsforskare, historiker, litteraturvetare och andra kategorier. Och universitetet saknade ett komplett personarkiv att forska i.

Prästen Jesper Langballe, medlem av folketinget som representant för det högerextrema Dansk folkeparti (DF), nappade och fick flera med sig. Hösten 2004 köpte staten Kaj Munks arkiv av hans barn, lät rusta den förfallna prästgården i Vedersø och gav sju miljoner till ett Kaj Munk-forskningscenter i Aalborg som ett projekt på sex år. Alla brev, dagboksnoteringar, predikningar, dikter, psalmer och manuskriptutkast skannas och görs tillgängliga på nätet, ny teknik utvecklas till gagn även för annan senare forskning, nya böcker skrivs, forskningsseminarier anordnas... Centret har senare beviljats tre och ett halvt år till; sen väntas arbetet vara slutfört. Dosenrode betonar att centret inte är till för att bygga ett tempel åt Kaj Munk. Den forskning som pågår kan komma att rucka på den piedestal där många placerat honom.

Det seminarium i augusti i år som jag deltog i, som enda svensk, touchade vid ämnet, och man hänvisade till en kommande bok. Synen på Herodes i pjäsen ”En idealist” är en öm tå. Försvaret, att det redan på 1920-talet var ironiskt menat, kan nog ifrågasättas.

Dansk Folkeparti är i dag Danmarks tredje största parti med 25 av folketingets 175 mandat. Det är lätt att förstå att de kramar och i en del fall kanske sentimentaliserar och helgonförklarar prästen, frihetshjälten, nationalsymbolen. Och det förefaller rimligt att Kaj Munk, med sin unika plats i 1900-talets danska historia, blir belyst, även om detta har ifrågasatts: Är han stor nog att bära sitt eget center? Varför inte i stället Karen Blixen eller nobelpristagaren Johannes V Jensen?

Svårt kan det vara att förhålla sig till förslagsställarna. Om en grupp som du ogillar genomför något som du värdesätter, blir du då mer accepterande gentemot den gruppen?

Kaj Munk skulle kunnat skriva ett skådespel om det.

Barbro Sollbe

Mer läsning

Annons