Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kalla krigets första offer?

/

Svaret på gåtan kring Wallenbergs död är lika enkel som skrämmande. Det menar Curt Bladh efter att ha läst Bengt Jangfeldts stora biografi. Carl-Göran Wallman spårar Wallenbergs gästrikska ­rötter i en annan ny bok. I går skrev Staffan Skott om Ingrid Carlbergs biografi över Raoul Wallenberg.

Annons

I den glesa skaran svenska hjältar – den hysteriska idrottsvärlden borträknad – intar Raoul Wallenberg en särställning.

Född i landets rikaste och mest inflytelserika finansfamilj blir han underställd tjänsteman på den svenska beskickningen i Budapest. Och iscensätter sitt livs storverk: han räddar livet på hundratals, kanske tusentals judar som hotas av nazisternas förintelseläger. Och sedan, när både tyska ockupanter och inhemska pilkorsare är besegrade, blir han fånge hos befriarna. Han försvinner in i den sovjetiska säkerhetstjänstens hemliga rum. Och dör där, enligt fångvaktarna av en hjärtinfarkt, som kärnfrisk 35-åring. Medan omvärlden, också de motvilliga svenska myndigheterna, förstår att han avrättats.

Av ett sådant liv blir hjältesaga, mystik och myt, ett idealiskt ämne för en biografi. Så har två kommit detta år, 100 år efter Wallenbergs födelse, först Ingrid Carlbergs och nu Bengt Jangfeldts.

Jangfeldt, docent i slaviska språk, är en väl skickad biograf, vilket han visat med böcker om Vladimir Majakovskij, Axel Munthe och senast vännen Joseph Brodsky. Det är när hans berättelse om Wallenberg hamnar i Sovjet som Jangfeldt verkligen hamnar på sin vetenskapliga hemmaplan. Med stor kännedom och utsökt slutledningsförmåga reder han ut alla hemligheter och mysterier om vad som hände Wallenberg dessa sista år i livet.

Berättelsen fram till dess är både bred och djup, börjar med barndomen och uppfostran av farfar Gustaf (Raouls far hade avlidit ett par månader innan han föddes, med tiden fick han en styvfar). Det är inblickar i en familj där pengar är livsluft och förmåga att göra rätt för sig, som människa, affärsman och företagare moralisk familjenorm.

Farfar hade förhoppningar, sonsonen var ambitiös men Raoul lyckades aldrig riktigt som affärsman, inte ens etablera sig i familjeföretagen. Det var i det läget han kom i kontakt med ungerska judar på flykt, greps av deras öden och började intressera sig för saken. Svenska UD hade en och annan idé om att rädda judar men det verkliga initiativet kom från den amerikanska War Refugee Board, med stöd både från president och från utrikesförvaltning.

De fann sin man i Wallenberg. Han hade amerikanska förbindelser efter att ha tagit en akademisk examen, gott anseende som förhandlare och ansågs framförallt handlingskraftig.

Så kom han till Budapest, med dubbla uppdrag från Sverige och USA och en stor uppgift: att rädda ungerska judar. Inom den svenska ambassaden skapades en avdelning för Wallenberg och han fick en grupp medarbetare. De utfärdade svenska skyddspass för judar med svenska förbindelser, ofta affärsmän, stödde den judiska befolkningen med livsmedel. I Ungern rådde brist på sådant; än svårare blev situationen för judar som belagts med utegångsförbud, frånsett några timmar per dag: de hade helt enkelt svårt att skaffa mat.

Detta ”vardagsarbete” mitt i krigets kaos – hela tiden bombarderades Budapest av allierat flyg – skildrar Jangfeldt med stor saklighet. Wallenbergs insats förhävs aldrig till hjältedåd. Oftare beskrivs han som handlingskraftig, initiativrik och tidvis mer eller mindre dumdristig. Han var aldrig rädd om sitt eget liv – att rädda judar var viktigare.

Någon gång hejdade vännerna honom. Som när han tänkte övernatta, i en sovsäck, vid Donau för att se vad nazister och pilkorsare gjorde.

De hade besvär med att gräva ner liken av alla judar de mördat men fann en lösning i Donau. Liken slängdes i floden, För att göra det effektivare brukade de binda ihop tre judar, ställa dem på kajkanten, skjuta den i mitten – så föll alla tre i vattnet och drunknade. Snabbt, effektivt, dessutom sparade man ammunition: en kula i stället för tre.

Wallenberg hade gott stöd av de andra på ambassaden, av Röda Korset som han samarbetade med, War Refugee Board men inte alltid helhjärtat stöd från svenska UD. Där var man tidvis bekymrad över mängden skyddspass och en och annan tyckte att Wallenberg ibland gick alltför långt i sitt räddningsarbete.

Till sist kom ryssarna. Alla, även Wallenberg, såg dem som Ungerns befriare, både från nazister och från pilkorsare. Wallenberg hade många tankar om hur Ungern skulle byggas upp efter kriget.

När röda armén fanns på plats uppsökte han därför ledningen. Utan att ana att han gick rakt i en fälla. Sovjet hade inget intresse av en svensk miljonärs tankar om Ungerns framtid; det fanns andra planer. Ryssarna var dessutom misstänksamma: hur hade denne svensk kunnat rädda så många judar. Var han kanske en tysk spion som samarbetat med nazisterna?

Det Wallenberg tänkt sig som överläggningar slutade med att han fängslades och transporterades till Moskva. Så långt kommen i sin berättelse hamnar slavisten Bengt Jangfeldt litet på sin hemmaplan: att uttyda sovjetiskt tänkande.

Den delen är styrkan i hans biografi, resonemangen om hur ryssarna tänkte. De var väl medvetna om att familjen Wallenberg under hela kriget hade haft nära handelsförbindelser med både Hitler-Tyskland och de allierade. Ryssarna lade ihop ett och ett och kom först fram till Raoul var tysk spion, sedan att han var agent för USA och Storbritannien.

På så vis kom Raoul Wallenberg att bli ett offer för det kalla kriget redan innan det egentligen inletts. Han blev kvar i fängelse, familjen och svenska myndigheter gjorde mer eller mindre engagerade försök att få veta vad som hänt honom. Ryssarna förnekade antingen att han fanns i Sovjet eller förmodade att han omkommit i slutstriden om Budapest. Den tidigare ryska ambassadören i Stockholm, Stalins favorit Alexandra Kollontay, agerade stundom mellanhand, utan att lägga mycket vikt vid uppdraget, trots hennes goda svenska kontakter.

Jangfeldt är, med stöd av mer eller mindre trovärdig dokumentation, övertygad om att Raoul Wallenberg avrättades med en giftinjektion 1947, det som i ett senare sovjetiskt besked kallades hjärtinfarkt.

Myten och hjälten Raoul Wallenberg försökte världen först glömma; det dröjde några år innan hedersbetygelserna som hedersmedborgare i olika länder, minnesmärken, gator med hans namn blev verklighet.

Till de finare minnesmärkena hör Bengt Jangfeldt vackert skrivna, lika sakliga som engagerade biografi, ett viktigt dokument inte bara om en ovanlig svensk i en lika grym som kaotisk tid utan också en berättelse om modern europeisk historia, från svensk företagsamhet, via nazistisk judeutrotning till det kommunistiska systemets omänskliga och brutala okänslighet.

Den bästa teori om varför ryssarna fängslade och dödade Wallenberg som Jangfeldt framför är lika enkel som skrämmande. De ryska kommunisterna kunde aldrig förstå att någon riskerat livet för att rädda andra människor.

Därför dödade de Raoul Wallenberg.

Curt Bladh

Mer läsning

Annons