Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärleksfullt tillverkade vaggor

/

Det enda man vet om Göteborg i slutet av januari är att vädret inte är från sin bästa sida. Förra året var det svinkallt, nu är det blötsnö.

Annons

Men det gör ingenting för det är filmfestival och blötsnön varar bara de minuter man skyndar mellan biograferna.

De två första filmerna som jag hade planerat att se var redan utsålda. Den finska filmatiseringen av Sofi Oksanens Utrensning får jag förhoppningsvis se senare om någon svensk distributör köper den. Filmen var Finlands Oscarsbidrag.

Margarethe von Trottas film Hannah Arendt var också slutsåld och det i en salong med 713 platser! Den filmen har i alla fall Folkets bio redan köpt så chansen finns att den kommer till 7:an, en mycket liten salong att fylla.

Vad gör man då? Man planerar om fort och jag hastar in i en annan salong och ser Yema (Mor), en algerisk film av en kvinnlig regissör, Djamila Sahraoui. Hon spelar själv huvudrollen som modern till två söner. Det är en stram och stark grekisk tragedi om en politisk motsättning som spränger en familj.

Attacken mot Statoils anläggning och gisslantagningen av bland annat norska medborgare ägde rum i Algeriet. Yema visar en möjlig bild av hur den situationen kunde se ut i en algerisk familj.

Ouardia lever ensam och bitter på landsbygden och vi möter henne när hon begraver en av sina söner, soldat i landets armé i den steniga ofruktbara jorden. Den andre är islamistisk frihetskämpe och har satt en hejduk att vakta henne. Så småningom kommer hon på vänskaplig fot med sin väktare men terroristsonen vill hon inte veta av.

Hon är hård som flinta. Tills han kommer med sin son vars mor har dött. Ouardia kan inte motstå ett litet barn.

Hon lever upp av barnets joller medan sommaren kommer och allt ser ljusare ut för ett tag tills sonen kommer hem igen, sårad den här gången.

Hon försöker avvisa honom men det är svårt. Hon kan inte låta bli att hjälpa honom, men hon ser honom som skyldig till den andre sonens död.

Sonen måste ta sitt straff och modern måste sörja båda sina söner.

Vakttornet, också av en kvinnlig regissör, Pelin Esmer berättar en historia om en man som får jobbet som brandvakt i ett stort skogsområde i bergstrakter i Turkiet. Oändliga skogsområden åt alla håll, ingenting händer mer än att han måste meddela att ingenting händer. Någon avlösning kommer inte och till slut måste han ta sig ner till närmsta ort och köpa förnödenheter.

Där träffar han värdinnan på bussen han kom med. Vi tror att hon är universitetsstuderande som tjänar pengar ett tag. Så småningom avslöjas att hon är gravid och att hennes morbror är fadern. Hon föder sitt barn i ensamhet, lämnar det på busshållplatsen och försöker ta sig därifrån. Då upptäcks hon av brandvakten som hjälper den utmattade kvinna hem till sitt vakttorn. Det är först efter ett tag han upptäcker att hon fött ett barn och han beger sig tillbaka till busshållplatsen och hämtar barnet. Han tvingar henne att amma barnet men moderskärleken infinner sig inte.

Brandvakten har förlorat fru och barn i en bilolycka.

Hur det hela slutar får vi inte veta, men jag är övertygad om att varje publik önskar att brandvakten och bussvärdinnan ska bli ett par, båda ska älska det lilla barnet och bli lyckliga. Forever.

Så slutar Hollywoodfilmen men så lätt är det inte i festivalfilmer. Här visas komplikationer men inga lätta lösningar.

Det var två olika filmer av kvinnliga regissörer som skildrar kvinnors svåra situation i många länder. Mödrar och unga kvinnor.

En sak har filmerna i gemensamt. I båda filmer tillverkar män kärleksfullt en vagga till ett barn som inte är deras egen avkomma.

Det är värt en tanke.

Christina Hygge

Mer läsning

Annons