Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaxigt, viktigt!

Annons

Denna konsert hör till något av det kaxigaste en svensk orkester presterat i år. Vågat, häftigt – och viktigt: sex verk av framstående samtida tonsättare – och som bonus har vi fem av dem i salongen. Endast Dutilleux (född 1916) saknas, med ålderns rätt. Större utrymme hade krävts för att göra den formidabla konserten rättvisa: så varierat programmet, så komplexa verken.

Inför den stora, blandade publiken besannas också följande: den samtida konstmusiken lockar – kan det vara för att den ljuder om oss, om hur det är att leva nu?!

Först italienske Sarto med en intensivt romantisk reflektion. Visslingar glider uppåt, harpan skimrar, det gnisslar och väser i en dyning som sjunker och stiger mot en större ljudmassa.

Så Deutilleux: ett verk för orkester och violin, i tradition från Debussy och Ravel. Nattstämt, baserat på ett sextoners ackord, kretsande kring tonen G som ljuder dovt från violinens lösa sträng. Efter några kraftiga strängknäpp följer en serie passager, varannan snabb, varannan lyrisk.

En varm kärvhet finns i botten, däröver vild energi, snabbt klättrande staccatopartier och dröjande blås invid violinens lödiga stämma; det är vackert, känslostarkt.

Så vänds vår uppmärksamhet mot krigets grymhet och vad fasa människor gör. Benjamin Staerns Threat of War är en reaktion på krigen i Kosovo och Kongo-Kinshasa i slutet av 90-talet med stridsmuller, skärljud, fanfarer.

Vrålande kaskader, stämmor på flykt, hotfull bastyngd. Krigets kemiska dimmor över förödd jord, missilers tjut. En skildring av kaos, med tydlig form: lite paradoxalt.

Något helt annat i engelske Thomas Adés Couperinstudier, byggda på tre småstycken för cembalo. Barockmästaren Couperins musik är nästan ett slags popmusik, beskriver platser, personer, saker. Adés har skrivit om för orkester, lagt till lite här och där, men styckena är fullt igenkännbara. Lekfullt, luftigt vevas melodin runt i första satsen. Andra satsen skevar i punkterad rytm, stämföringen balanserar på gränsen till kakafoni.

Sista satsen: en själ i plågor: skridande klagan i raffinerad kontrapunkt. Så kommer turen till de tre aluminiumrör som ståtar hos slagverkarna: Marie Samuelssons lufttrummor.

Här får hela orkestern braka på. Vilket muller från trummorna, vilken makalös intensitet i mötet mellan skarpt, vinande, ilsket, mäktigt och elegant.

Sist uruppförs Broströms violinkonsert, specialskriven för Gomyo. En fullträff med fantastisk klangrikedom där violinstämman dansar ystert under stora klangers segel. Andra satsen är poetiskt känslig, nattlig insektsmusik. Den tredje mer kortformigt energisk med intensiva klangras och volter i högre luftlager. Är detta Broströms bästa hittills? Jag lutar åt det, att mötet med Gomyos eldiga temperament passat honom perfekt.

Sist vill jag önska minst en samtidskonsert per säsong, gärna fler. Verk vill bli spelade, många vill lyssna, det kan inte bli mer uppenbart än så här.

Så vänds vår uppmärksamhet mot krigets grymhet och vad fasa människor gör.

Mer läsning

Annons