Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Khemiri bryter sig ur författarrollen

/
  • Ny bok i dag: Efter terrorattentatet i centrala Stockholm 2010 var Jonas Hassen Khemiris första impuls att han skulle ringa sina två yngre bröder. ”Jag ringer mina bröder” publicerades först som en spontant skriven tidningskrönika.

Jonas Hassen Khemiri är tillbaka i Sverige och i prosan. Om än på sitt eget sätt. Hans nya roman, snart en iscensatt pjäs, är ännu ett utbrytningsförsök från det förväntade.

Annons

Blickar är väldigt allvarliga saker, enligt Jonas Hassen Khemiri.

– Det finns uttryck som ”det var bara ett ord, det vara bara en blick” men jag håller inte med.

I hans kortroman ”Jag ringer mina bröder” är blickarna centrala. Historien utspelas i huvudpersonen Amors röstfyllda huvud. En bil har sprängts i centrala Stockholm och Amor blir föremål för en polisjakt som framför allt tar plats i hans eget allt mer uppskruvade inre.

– Han kan inte vara sig själv för att han hela tiden relaterar till en norm, säger Jonas Hassen Khemiri och greppar efter något med fingertopparna.

– Det är så roligt att skriva om det normala tycker jag, för det är så himla osynligt. Det är som att försöka fånga en gas med håv. Man tror hela tiden att man har den, men nej.

Efter långa arbetsperioder i Berlin och USA är Jonas Hassen Khemiri tillbaka i Stockholm.

Han har slagit igenom internationellt, både med prosa och dramatik, till och med i USA.

I somras skrev han en ny pjäs, sin sjätte, som just nu ”ligger och marinerar”.

– Jag har en ganska knarkaktig relation till skrivandet och teatern går mycket snabbare ut i blodet. Men jag ser boken som mitt riktiga jobb. Jag är lite otrogen mot boken med teatern, men tänk om jag är kär i älskarinnan?

Ordmanipulatör kallar han sig själv, inte för att vi inte ska tro på hans berättelser men i ett enträget försök att värja sig mot synen på författaren eller konstnären som den stora sanningssägaren, den som vet.

– I allt jag skrivit finns en stor misstänksamhet mot bilden av författaren som ett språkligt fyrtorn, mot att den som har språket i sin hand skulle kunna vara en trygg plats där man kan vila i stället för att tänka själv.

”Jag ringer mina bröder” är hans första roman på sex år, efter nyår även iscensatt som pjäs på Malmö stadsteater i samarbete med Riksteatern.

Texten är en litterär utveckling av en tidningskrönika han skrev direkt efter bombattentatet i Stockholm i julruschen 2010.

Den gången skrev han utifrån en egen impuls att ringa sina bröder och på ett storebrorsaktigt sätt ge dem omöjliga råd om hur de skulle bete sig i offentligheten för att inte dra till sig skuldbeläggande blickar på grund av palestinasjalar eller mörkt hår.

Det var före Utöya.

Det var innan landets största dagstidning hunnit publicera misstankar om att blodbadet i Norge var ett förmodat attentat av en muslimsk terrorist.

– Jag tror att antalet blonda kristna män som kände att de skulle ta på sig något slags gruppskuld för Breiviks handlande var väldigt lågt.

– Det här låter läskigt att säga, men jag tror man kunde höra en pust av lättnad från väldigt många icke-blonda män när det visade sig att Breivik var blond.

Vad händer då med den som godtar kollektivets stereotypa skuldbeläggande?

Frågan bultar under Jonas Hassen Khemiris text.

Som tonåring kunde han själv bli stoppad av polisen och ombedd att visa legitimation enbart på grund av sitt yttre.

Jag säger att det inte förvånar mig eftersom jag har hört liknande historier förr.

– Men varför förvånar det oss inte? säger Jonas Hassen Khemiri och vänder uppmärksamheten mot det orimliga i att ständigt kunna bli misstänkliggjord i andras ögon.

– Vad händer med ens hjärna? För Amor får det väldigt läskiga konsekvenser.

Erika Josefsson/TT Spektra

Mer läsning

Annons