Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Knacka på! Ut och gå! Hitta på! Varför då?!

/
  • Bokmässan i Göteborg startade på torsdagen.
  • Anna-Clara Tidholm pratade om barnens första möten med boken.
  • Eija Hetekivi Olsson – årets Stig Sjödinpristagare.
  • Gävleborgsmontern reser sig hög, sirlig och giftgrön och i soffan på podiet sitter Anette Helgesson, bibliotekarie i Edsbyn och Christine Tinne Wennerholm, konsulent, Länsbibliotek Gävleborg Uppsala.

Självaste Litteraturutredningen dunsar ner som en öm tegelsten lagom till öppningen av 2012 års Bokmässa.

Annons

Där kan man läsa mycket om hur ungdomarna läser allt mindre, 25 procent av pojkarna i nian kan inte ta sig igenom en lättare text, och skönja ett upprop för skolbibliotekariernas snara återkomst. Det skriver jag gärna under på.

Senast 2018 hoppas litteraturutredningen ha vänt trenden.

Inte kan jag vänta tills dess när jag nu bevistar min andra bok- och biblioteksmässa. Så jag lämnar de 600 utredningssidorna i Läsandets kultur och låter pek- och lekböckerna fylla mig på torsdagsmorgonen.

Gävleborgsmontern reser sig hög, sirlig och giftgrön och i soffan på podiet sitter Christine Tinne Wennerholm, konsulent, Länsbibliotek Gävleborg Uppsala, och Anette Helgesson, bibliotekarie i Edsbyn, med Anna Clara Tidholms bok Knacka på i knät – och en ryggsäck.

– Här finns allt man behöver för att dansa en bok! ler Anette Helgesson.

– Dansryggsäckens koncept är dansa, lyssna och lära, det handlar om att vidga textbegreppet, säger Christine Tinne Wennerholm. Det ger ytterligare en dimension i det lässtimulerande arbetet.

Och ur den röda ryggsäcken plockas genast fram boken, förstås, en gul vattenkanna och en randig kudde och en cd med specialkomponerad musik av Björn Börjesson och koreografisk handledning av Sophia Färlin Månsson. Sen är det bara att köra igång!

Dansa, lyssna, läsa – Knacka på! har tagits fram av Musik Gävleborg och Länsbibliotek Gävleborg Uppsala under hösten 2011 tillsammans med Fölets förskola i Edsbyn och Norrskensgårdens förskola i Gävle.

Statens Kulturråd har delfinansierat projektet som är det första i sitt slag. Tanken är att materialet ska spridas genom hemlån på kommunbiblioteken i länet.

– Att dansa och röra sig är ett härligt sätt att ta in en bok, säger Anette Helgesson. Och Anna Clara Tidholms bok är full av dramatik för ett litet barn. Och jag hoppas det här kan hjälpa till att dansa fram flera böcker, Apan fin skulle passa bra.

– Vi vill att projektet på ett lätt sätt ska inspirera pedagoger och andra att använda musik och dans i arbetet med små barn, säger Christine Tinne Wennerholm.

– Och vi hoppas att dansryggsäcken ska spridas över hela landet! Varför inte använda den på servicehus?

Klart dansryggsäckens författare Anna Clara Tidholm gillar det där, tänker jag när jag lite försenad slinker in på det seminarium hon medverkar i som har titeln Den lekande läsaren.

– Sidor i en bok är som dörrar som man öppnar, säger Anna Clara Tidholm.

Knacka på! Ut och gå! Hitta på! Varför då?! ringer i mina öron när jag öppnar dörren till nästa seminarium, sent på torsdagseftermiddagen. Och det är nog tur jag fått leka av mig för årets Stig Sjödinpristagare, Eija Hetekivi Olsson, sitter på scenen.

Hon är uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön och skrev debutromanen Ingenbarnsland (Norstedts 2012), en roman där gårdarna är klädda i asfalt, höghusen är av betong och ansiktena hårda som sten.

Jag har försökt få en intervju med henne hela veckan, men icke. Jag kan inte klandra henne när jag ser henne vrida sig som en mask på scenen och svara med en uppkäftighet/uppriktighet få förunnad på varje av samtalsledaren Kattis Ahlströms bleka frågor.

Hon gör intryck Eija Hetekivi Olsson: – Nej, jag vill inte uttala mig om titeln, det är mer intressant om andra tolkar. Men ja, den var självklar.

– Ja, bokens Miira är en stark tjej, hon tänker mycket och vill lära sig mer. Hon slåss och säger ifrån och reagerar när hon ser orättvisor.

– Vi ser inte att barn har egna krafter, att de finns i ett sammanhang. Vi lyssnar inte på dem. I stället för att prata med dem sitter vi på såna här fina podier på mässan och pratar OM dem.

– Jag gå i taket när jag hör ord sombarnfattigdom! Det är en syn som skriker barmhärtighet och som härstammar från 1800-talet, som att det är barnet som är fattigt och att det ska åtgärdas. Då vägrar man att sätta saken i ett sammanhang igen. Vad är det för fel på vanlig fattigdom? Det är ju det det handlar om. Ser man fattigdom som ett system finns det ju andra lösningar – och förklaringar. Klyftor och segregation.

– Det blir så ofta pluttdiskussioner som den här, vi sitter i våra bubblor och ifrågasätter någon i en annan bubbla.

– Det brinner varje dag i skolorna. Vi går mot en katastrof. Klyftorna har ökat så enormt efter det att jag skrev den här boken.

– Jag använder aldrig beteckningen gäng. Det är grupper av människor. Om man inte har några pengar skaffar man pengar, om man inte har någon mat skaffar man mat.

– Om jag ville förändra något med boken? Nej, vet du, det går jag inte runt och tänker på. Det är väl min bubbla. Det vill jag inte sitta och babbla om här.

– Hur var nu rubriken på det här, Hur överlever man en uppväxt? Det är ju många som inte gör det utan som stryker med, som går under av psykisk ohälsa och självskadebeteenden. Jag skriver om ett Gårdsten på 80-talet, i dag är det mycket värre. En tickande bomb. Det är konsekvensen av de klyftor vi skapat.

Hur var det nu då, tänker jag, 25 procent av grabbarna i nian kan inte ta sig igenom en lättare text enligt Litteraturutredningen.

Eija Hetekivi Olsson snackar inte litteraturutredningar, långt därifrån, hon vill ju nästan inte ens beröra sin egen litteratur. Men hon vet allt om utanförskapet och att hälften av de som slutar grundskolan gör det med ofärdiga betyg: – Rakt ut i arbetslösheten! Säger hon och spänner ögonen i stackars Kattis Ahlström – som jag efteråt läser är generalsekreterare på BRIS och det förklarar ju varför hon får in den organisationens namn i var och varannan mening.

I närheten av Eija Hetekivi Olsson blir man lätt lite matt – och imponerad.

Jag hade tänkt fråga henne vad hon tycker om Stig Sjödin som poet. Men det är liksom inte läge.

Mer läsning

Annons