Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kolla in Blu!

/

Annons

Vårens videokonstprogram på Konst Gävleborgs videostationer är i urval av en grafiker, Lars Wikström på Konst Dalarna, och det märks: Lite mer hantverksmåleriskt, lite mindre humor än vad vi är vana vid när de Gävlebaserade väljer.

Två får mig fast, ”Scala Santa” och ”Muto”. ”Scala Santa” (19.2-11.3) av Liina Siib, en fascinerande ”iscensättning” av knävandringen uppför trappan vid kyrkan Scala Santa i Rom. Turister och pilgrimer kryper i all helighet uppför trappan med sån självklar beslutsamhet och märklig grace att det aldrig blir humor – utom den alldeles verkliga twisten på slutet!

Lika intressant, som olik, är den gäckande, Bolognabaserade streetartkonstnären Blu:s ”Muto” (23.4-14 .5). Musik av Andrea Martignoni. En livlig, arkitektonisk piece, en omvänd, neverending animation/väggmålning (”jag använder färgen endast för att fylla i teckningen med”, säger konstnärern) som letar sig ner och in i precis alla hål och vrår, gjord i Buenos Aires och Baden (Zürich).

Här finns återkopplingar till allehanda undergroundtecknare och jag kommer att tänka på målaren Torsten Anderssons alla fantastiska objekt, lika oberäkneliga som förstorade och ju också sprungna ur arkitekturen.

Det hela inleds annars med Riika Puronens ”Landdscape painting” (29.1-18.2). Svart rinner måleriet som upplöst sammet ner i vätskan. Ett tidlöst tuschlandskap eller sex och en halv minut kontemplation.

Lugnet som landskap kan man också använda på Sol Moréns & Jonas Holmbergs ”Moln på drift” (12.3-1.4). I en stilla filmad norrländsk vy (Marsfjället i Saxnäs) går och kommer molnen som slöjor, människolika orosandar över bergen från dagning till kvällning. Visst är det vackert, men det är musiken (Holmberg) som stannar kvar.

”Light” (2.4-22.4) av C. Anders Wallén (musik: Sven Bjärhall) är något helt annat, en till synes improviserad rush, ett en-tagnings-sammelsurium, genom en alldeles ohygglig lampaffär (Bazar l’Hotel de Ville i Paris).

Hur ska de kunna sälja allt det här?! sitter jag och tänker medan konsumtionssamhället från sin konstigaste sida förevisas oss.

Det är så utröttande osnyggt, samtidigt finns här det suggestivt, skakiga, som om det skulle filmats med en undervattenskamera. Och vi ser hur den accelererat, en masse-konsumtionen, hur den krupitsig på oss... Det är tröttsamt.

Vårens val har något autonomt eller obundet över sig, skriver Konst Gävleborg själva om programmet. Som att det som ser slumpartat, oplanerat ut kan vara led i en välplanerad iscensättning.

Lite ödesmättade känns filmerna när man ser dem i ett svep, så här.

Det oplanerat planerade, med Blu som bästa resultat.

Mer läsning

Annons