Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att förvalta en tradition

Djur- och naturmåleriet har i dag blivit ett konstens styvbarn bland genrer. Traditionstungt strävar det på i Liljefors stora fotspår – eller? Sanna Wikström åkte upp till Sågmyra och träffade Peter Eriksson och Lennart Sand, en elev från Gästrikland och en mästare från Dalarna, som nu både målar och ställer ut tillsammans.

Annons

Vinterstormens efterdyningar sveper mig ända bort till Sågmyra utanför Falun, på vägen mot Rättvik. På höjden ligger gårdarna i Solarvet, bostad och ateljé för legendariske djur- och naturmålaren Lennart Sand.

På gårdsplanen står en Peter Eriksson, från Rörberg, och hälsar välkommen:

– Jag har alltid gillat det Lennart gör, säger han när vi lite senare sitter vid det adventsdukade kaffebordet tillsammans med Lennart och hans hustru Marianne.

Runtomkring oss tävlar domherrar och storspovar, vinterrävar och råbockar om uppmärksamheten.

Då, berättar Peter, hade han kämpat på i många år som självlärd med sitt naturmåleri, men ville mer:

– Jag började om med måleriet varje nyår, men kom ändå inte vidare.

En dag i bilen på väg från Edsbyn till Gävle tog han mod till sig och ringde upp Lennart och förklarade läget, svårare var det inte.

– Han lät så entusiastisk, säger Lennart, som haft ett otal målarkurser men sällan eller aldrig tagit sin an en enda elev.

– Jag såg ju att Peter kunde måla. Han behövde bara en knuff, få höra att han gjorde rätt.

– Oc jag kom upp i kvalitet från lektion ett, säger Peter. Det handlade om små men så viktiga detaljer.Men lika mycket att våga sopa av duken och börja om...

Det var 2009, sedan dess besöker Peter Solarvet och Lennart regelbundet och de målar tillsammans.

Tillsammans?

– Ja, vi står bredvid varandra och målar, säger Lennart. Jag har inget problem med det, det är snarare inspirerande.

– Jag håller låda, säger Peter. Men ibland är vi bara tysta.

Lennart nickar:

– Så blir det när högra hjärnhalvan, den kreativa sidan, tar över. Då tappar man talförmågan, man blir tyst och bara målar.

Det är ett sånt häftigt möte med de båda.

Mästaren och eleven.

Lennart med sin erfarenhet och tålighet och Peter med sin vilja och entusiasm. Nu har de dessutom fyllt hela Solarvets stora ateljé med sina målningar, häften var.

– Det är jättejättestort, säger Peter. Den första utställning man har och att få ha den tillsammans med Lennart.

Lennart, som just medverkat i en utställning på Tryon Galley i London (ett av de bäst ansedda gallerierna i Europa när det handlar om djurmåleri) kan ändå ta fram just den euforin och berättar om sin första utställning: På båda sidorna om nödutgången på Tempo i Falun.

Vi skrattar och Lennart säger att Peter är modig:

– Han blottade sig kunskapsmässigt från början, sa hjälp mig. Det är inte många män på mina kurser som har gjort det, de har mest suttit som du: Antecknat vad jag sagt.

Det är omöjligt att gå förbi Bruno Liljefors i ett samtal med två djurmålare, de nickar båda:

– Han står i särklass och man måste arbeta sig igenom honom, säger Lennart. Han var kanske den förste riktige målaren i genren, den som tog den på allvar och gjorde den till konst. Tidigare hade det bara varit vetenskapsmän som tecknat djurens anatomi.

– Han står alltid bredvid en vid staffliet, säger Peter.

– Men man måste ha ett betraktandeavstånd, säger Lennart. Det gäller även de stora mästarna ibland.

Peter kommer annars från bankvärlden där han håller reda på flera av Handelsbankens kontor i vårt område.

Är måleriet en flykt?

– Jag vet inte, säger han. Men bankvärlden kan vara en konstig värld, det här är naturligt. Det är det här jag hoppas får göra när jag pensionerar mig.

Vad är det med djur- och naturmåleriet undrar jag? All konst förändras men inte det, hur kan det stå så fast och ändå överleva i en samtid där traditionen häcklas eller helt enkelt faller bort, som i glömska?

– Det finns inget nyskapande i sig här, säger Lennart. Men det finns präglat i oss. Det bygger på gamla regler om teknik, formen och komplementärfärgernas verkan.

– Vi förvaltar den traditionen och det arvet.

Sen säger han att djurmåleriet faktiskt påverkades starkt av impressionismen. Peter säger att han tror att det alltid kommer att finnas folk och målare som känner sig hemma i naturkonsten.

Men hur målar man djur? undrar jag. Lennart och Peter avslöjar att hemligheten är att överdriva:

– Som till exempel ett djur i rörelse, då förstärker man rörelsen, säger Lennart. Andra gånger handlar det om att överdriva ett karaktärsdrag, att överdriva det arttypiska.

– Som att älgen i målningen ser mer ut som en älg än älgen själv, säger Peter.

Det är därför de helst inte använder sig av foton som förlagor. Lennart säger att det inte behöver vara fel, men:

– Kameran överdriver inte, men fotot ljuger ofta. Det märker man först när man står ute och målar själv.

Han var fågelskådare från början och gör fortfarande gärna fåglar, då arbetar han ofta med kol i en förstudie på plats, kanske på Island eller Svalbard:

– Då är karaktären, formen, satt, sen fortsätter jag hemma och funderar på hur jag ska bygga fjädrarna. Och om jag blundar nu kan jag vända en räv här, från och till...

Han håller och måttar en låtsasräv mellan händerna och jag frågar om rävar är roligast att måla.

Och vad är svårast?

– Det varierar med upplevelsen, men det är roligt att göra rävar. Och harar.

– Han kan göra en hare av två streck, säger Peter. Men du har väl gjort några hundra!

Lennart säger säkert. Läten och vingslag runtomkring oss har tystnat, några rävskinn hänger på krokar i ett hörn. För kroki, antar jag. En trappa upp i Lennarts ateljé hittar jag den senaste målningen, tre truligt bedårande snöripor i vinterpäls tjock som grädde

– Vitt är en utmaning, säger han. Det är lätt att det ser skitigt ut eller att det blir för blått.

Hemligheten – igen! – är att väga upp det hela med ockra och kobolt.

– Och att inte gå för nära, skrattar Peter.

Vad händer med din konst nu, frågar jag.

– Jag har fått sälja en hel del här så jag har inte ett så stort lager hemma nu, jag börjar väl om efter nyår. Men jag tänker att jag borde ta med Lennart till Eggegrund, tänk att stå ute och måla svarta havet där nu!

Jag får hemlängtan och travar ut i snön igen. Men tänker att hit måste jag, liksom Peter, återvända.

Fotnot: Utställningen ”Inspiration Naturen” med Peter Eriksson och Lennart Sand på Ateljé Solarvet har öppet i dag lördag och i morgon söndag, samt den 15-16.12, kl 14-16.

Mer läsning

Annons