Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avesta - vilken upplevelse!

/
  • Med ny teknik manipulerar den italienske konstnären Giacomo Costa gamla landskap. En epok klingar av för en ny.
  • ”Liten jätte” heter Guangjuan Zhangs mäktiga varelse som stiger upp, glödande, som runnen ur masugnspipan. Foto: Therese Asplund
  • Johnny Boy Eriksson har gjort en sorts sorgesång över människan – i packtejp. Foto: Therese Asplund
  • Den finske konstnären Matti Kalkamos församling väntar på besökarens predikan. Foto: Therese Asplund

Avesta art är ett av Sveriges stora konstutflyktsmål. Sanna Wikström och Gunilla Kindstrand åkte dit för att vandra bland högklassig internationell samtidskonst. Det här är andra artikeln i serien ”Från ett annat håll” . Den första handlade om Wij trädgårdar.

Annons

Gunilla Kindstrand: Jag tycker mycket om att Avesta Art aldrig ser järnverket bara som en ”läcker” utställningslokal. Allt handlar om att konsten ska samtala med historien och samtiden. All heder åt dem som satt samman de här utställningarna. Texterna på väggarna är makalöst fina och öppnar upp ögonen på oss. De är inbjudande och lärorika, utan att innehålla pekpinnar.

Sanna Wikström: Jag är här för första gången och jag blir lite förvirrad. Lämningarna efter järnverksepoken är så vackra och imponerande at de lätt konkurrerar med konsten. Jag störs, och vet inte vart jag ska titta. Att ställa ut i med så här starka miljöer kräver att man arbetar både mot och med rummet på en och samma gång. Konstverket måste integreras i miljön för att fungera.

GK: Man måste nog hitta sin utsiktspunkt i rummet. Ställ dig här intill masugnskransen, istället, mitt framför Giacomo Costas sjunkna stad. Är det lika förvirrande då?

SW: Hela väggen öppnar sig! Man fortsätter ut i en annan värld! Fasader och förfall och städer som håller på att bli ruiner … Industrisamhällets stolthet har rämnat. Naturen hålls på plats, med hjälp av ställningar. Det är en urstark kommentar till vår tids samhällsplanering.

GK: Texterna på väggarna påminner om hur industri och stad är som kommunicerande kärl i samhällsomvandlingen. Städerna fungerar tack vare tekniska landvinningar, storskaliga industrier kräver bostadsområden som gör att städerna växer. Naturens roll verkar gå igen på fle …

SW: Kom, kom! Du måste se hur Guangjuan Zhangs självlysande jätte som reser sig ur marken. Den är som byggd av glödande järn. Makalöst bra! Här gifter sig förnuftet och känslan, tekniken och människan. Jag letar gärna konsten, länge, bara jag får vara med om sånt här. Det här visar konstens och människans okränkbarhet.

GK: Ja, och nu närmar vi oss nog det jag ser som Verkets hela hjärta, Matti Kalkamos församling som sitter på enkla kyrkbänkar, med kalla blanka ansikten. De är gamla. De väntar på något. På vad? På samma sak som vi väntar på? Här förvandlas hela Verket till en katedral för förundran.

SW: Jag trodde först att de var levande – ja, varför skulle de inte var det? Här finns ett liv som smyger sig på oss. Ljuset som flyttar sig mellan dom, vad är det?? Vilket otroligt starkt kraftcentrum. Här intill ligger också en mardrömslik konstspegelkorridor jag just var inne i. Så utsatt!

GK: Hela det här planet finns flera stora konstverk som framkallar en sorts kroppslig upplevelse. Det är som vi varseblir våra egna kroppar när det stora huvudet reser sig ur slaggresterna, när församlingen sitter där och väntar (på oss?) eller när man får panik i spegelkorridoren. Kan vi inte gå ut mot utgången? Jag vill visa dig ett konstverk som försöker fånga dig, bokstavligen ... Här är den: Johnny Boys installation, gjord i – packtejp.

SW: Det här är graffiti – taktil, rumslig graffiti att gå in i. Samtidigt är det som en sorts kyrka, där döden är närvarande.

GK: Det är ungefär lika många kvinnor som män som ställer ut i år men de traditionellt ”kvinnliga” verken, i textil, fungerar inte alls, tycker jag. Achilleas Kentonis och Maria Papacharalambous installation med ljud och textil såg bara smutsig och uppslängd ut.

SW: Det slarvet blir ju extra provocerande eftersom de anknyter till en textil tradition, där så mycket av stoltheten legat just i det minutiöst noggranna, det perfekta. Det fanns ett sorts estetiskt övergrepp i Kentonis/Papacharalambous rum.

GK: Hur skulle du sammanfatta Avesta Art 2012?

SW: Det är en stor upplevelse att vara här, även om man inte hinner se allt på en och samma dag. Bara att få komma in här är värt sin resa. De har hållit på i mer än femton år, men man får ingen känsla av att utställningsmakarna blivit blaserade. Jag gillar attityden till publiken. Bemötandet är vänligt överallt, men man får samtidigt vara i fred med sig själv här.

GK: Avesta art startade med två människor och deras envishet: Lars Åke Everbrand och Karin Perers. I dag är Avesta art självklart för kommunen och regionen. Avesta köper också en del av konstverken. Många gånger har jag undrat varför Gästrikland och Gävleborg har så svårt att ta de här stora stegen när det gäller konst.

SW: Fast det påminner litegrann om Forsbacka, på den tiden Forsbackautställningarna var som bäst. Några av konstnärerna här har också ställt ut i Forsbacka. Men den här skalan har vi aldrig haft i Gästrikland.

GK: Mellan de stora konstverken har vi hela tiden mött ett annat berättarstråk som handlar om arbetet som gjordes härinne. Vi har gått förbi filmer och installationer som direkt kopplar till järnframställningen. Störde det dig?

SW: Nej, inte det minsta. Tvärtom, det förhöjer. Samma sak gäller det mer traditionella måleriet med interiörer från arbetet. Jag tycker om att det finns här.

GK: Det är som om alla är måna om spåren efter de människor som slitit ont här på brukets tid. Deras erfarenheter är närvarande hela tiden, samtidigt som konsten ger sina kunskaper om sambandet mellan värld och människa. Det är det som bygger upplevelsen här inne.

Mer läsning

Annons