Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Behovet av motstånd – kön & klass & lite fäst

Petra Bauer har gjort den viktigaste och mest peppande utställning Camilla Dal har sett på länge.

Annons

Stockholmsbaserade konstnären och filmaren Petra Bauers utställning är tredje och avslutande delen av Världar och verkligheter, samarbetsprojektet om dokumentära strategier mellan Gävle Konstcentrum, Länsmuseet Gävleborg och Niclas Östlind, doktorand i fotografisk gestaltning vid Valand.

Petra Bauer har dessutom samarbetat med Arkiv Gävleborg och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Nu släpps också en vackert röd bok som sammanfattar projektet i text, bild och intervjuer. Ingen liten satsning, alltså.

Petra har sökt efter kvinnors berättelser om motstånd och drömmar, efter en alternativ feministisk historieskrivning samt undersökt film som politisk handling. Installationen ”Sedan 1902” består av filmaffischer och affischer från Folkets hus-rörelsen från 1902 till 1983. Där har Petra hittat berättelser, verkliga och fantiserade. Affischerna (en tredjedel kommer från Gävle) är fotograferade och tryckta med skavanker och allt; vikveck, understrykningar, arkivnummer, årtal. Patinan låter ana tidens gång, men även omsorgsfullheten i det förmodligen ändå ganska slumpvisa bevarandet. Affischerna löper runt väggarna i kronologisk ordning, Folkets hus-affischerna på en sluttande hylla, filmaffischer ovanför. Folkets hus var sedan slutet av 1800-talet arbetarrörelsens plats för politiska möten, föredrag och kurser, för fest och dans. En tradition som i Gävle tog slut i och med förra årets konkurs.

Men stolar från huset har Konstcentrum fått låna, från ABF Konferens som det numera heter. Någon affischkonst att tala om är detta inte, mest svart text på beige, röd, grön, blå eller orange botten. Resurser att nyttja bildens kraft tycks ha saknats. Från 1928 förekommer en och annan bild, mest av prydliga manliga talare. Kvinnorna är färre och framställs på ett par filmaffischer som offer. Bilder av starka kvinnor saknas. Talarna är ofta män, filmerna, klassiker som Pansarkryssaren Potemkin och Min barndom, gjorda av män. Men kvinnorna finns: Kata Dalström, flammande agitator, Ottar, banbrytande sexualupplysare. Fröken Anna Lindhagen och fru Ruth Gustavsson talar 1918 om Kvinnornas ansvar för de sociala och politiska förhållandenas utveckling. Fler för tiden radikala ämnen: Kvinnans plats i samhällslivet, Önskar kvinnorna ett värnpliktsår, Bör en kvinna själv få avgöra om hon ska bli mor eller ej och Kristidens lärdomar. Det hölls offentliga möten för hembiträden, för rösträtt, internationell solidaritet (Spanien) och åtta timmars arbetsdag.

Det handlar om klass och kön, medan etnicitet så gott som saknas, vilket också intresserat Petra. Det som inte adresseras har också något att berätta. Vilka grupper lyfts och vilka osynliggörs när alternativen formuleras? Och i början av 1900-talet var samhället inte demokratiskt, en påminnelse.

Affischerna handlar också om fest. Stavningen är kul (fest med ”ä”) liksom nöjena: elektrisk tunnelbana, amerikanska båtgungor, plåtkastning och skioptikonbilder. Och vad sägs om ”ett storslaget fyrvärkeri”. Urvalet följer ingen entydig linje utan öppnar åt olika håll.

Här finns stoff för den historiskt intresserade och en inbjudan till att begrunda då och nu, drömmar och verklighet, hur de skaver mot varandra. Utställningens andra verk, filmen Sisters! ingår i Petras pågående undersökning om film som politisk handling och är samproducerad med feministiska organisationen Southall Black Sisters i London.

Sedan 1979 har de verkat för att förbättra svarta kvinnors villkor, mot rasism och genusrelaterat våld. Arbetet utgår från individens behov av skydd, stöd och hjälp till självhjälp, men övergripande mål är att påverka samhället i stort. Filmen fokuserar på det dagliga, inte sällan dolda arbetet. Det som pågår envist, år efter år, bakom manifestationer och aktioner. Filmen är 72 minuter lång och otextad, vilket kräver visst tålamod samt kunskaper i engelska. Kameran rör sig nära, över skrivande händer, ansikten, mappar, tangentbord, formulär. Miljön är kontoret där samtal från våldsutsatta tas emot, där möten och kurser hålls. Tempot är långsamt, utanför fönstren anas grönska och sol.

Southall Black Sisters vill ge kvinnor kraft att höja sina röster. Som kontrast till detta står det lågmälda allvar med vilket organisationens kvinnor talar, samtalar. Ett konstant mummel är enda ljudet i stora delar av filmen. Hur slående och traditionellt kvinnligt är inte detta: fokuserandet på omsorgen om andra, nedtonandet av den egna personligheten, av all spontanitet. Kontorsarbetets enformighet och ofrånkomliga hämning av fysiska rörelser. Det får mig att minnas den otålighet och tristess jag upplevde när jag som ung nosade på viss föreningsverksamhet. Nu kan jag känna beundran för dem som uthärdar. När arbete nått framgång blir stämningen mer uppsluppen och vid ett offentligt Motståndsparty plockas banderoller från tidigare aktioner fram, de som måste vårdas noga och sparas för framtiden – arkiverandet igen.

Och där kommer hon äntligen, filmens och utställningens kvinnliga agitator i aktion. Pragna Patel, en av Southall Black Sisters grundare, talar om motstånd, kamp och visioner.

Här knyts utställningen ihop, delarna får mening och det som verkat otydligt får skapare kontur.

Kontur kring det faktum att kampen för mänskliga fri- och rättigheter, solidariteten med utsatta och medvetandegörandet om vårt ansvar, att inget av detta äger fast punkt i tid och rum. Behovet av motstånd och formulerandet av alternativ är inte mindre nu, när det som en gång överbryggades åter glider isär. Med majoritetens goda minne, märk väl. Vem vill inte känna sig rik, ha hembiträde, guvernant och egen kock? Se hur det sluttar och glider.

Petra Bauer har gjort den viktigaste och mest peppande utställning jag sett på länge.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons