Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilder som bara är

/

Jan Annerborn går utan problem från natur till kultur – och tillbaka igen. Johanni Sandén och Sanna Wikström försjunker i det förrädiska lugnet på Sandvikens konsthall.

Annons

Sanna Wikström: Men va f.. bilder, foton! Stillastående?! Jan Annerborn som varit så mycket rörlig bild och ljud. Nu överraskar han mig. Å så snyggt, så otroligt estetiskt. Han har alltid haft en enastående förmåga att lyfta fram människan i ett slags fruset tillstånd – jag kommer ihåg några vältecknade porträtt från Ovako i Hofors – och samtidigt använt naturen på samma sätt. Eftertänksamt, inte stillastående. Här har han börjat i staden, skroten och industrin, platserna som är brötigt stökiga, men verkar ha fyllt konsthallen med det meditativa, det som får ta tid. Känner du lugnet?

Johanni Sandén: Ja gud ja! Lugnet vilade över flera av konstverken i hans utställning. I allt från videoinstallationerna med presenning som fladdrade fridfullt utomhus till flertalet av de industriella motiven i fotona och ljudloopen med de avlägsna barnskriken, stegen och trafikbruset. Det fanns något nästan smärtsamt socialrealistiskt och anspråkslöst vardagligt över utställningen som jag tyckte hemskt mycket om. Men samtidigt fanns det vissa element där jag fann att fotona saknade motiv med något särskilt djup och utställningen övergick från att vara konst till att bara vara…fotografier. Jag talar framförallt om de två fotografierna med en båthamn i Barcelona som motiv. Jag vet att du också ställde dig en aning tveksam till just dessa, själv fick jag en ganska dålig känsla av resereportage. Det blev lite för intetsägande även om myllret av båtmaster kanske med lite välvilja passera som en snygg grafisk form.

Hur kände du inför de bilderna och gränslandet mellan konsten och det dokumentära?

Sanna W: Ja, det där annars så irriterande – om man ens hör det! – vardagsljudet var konstigt nog som en smekande ljudillustration till allt det andra. Så fint. Men masterna, herregud. Vem har inte sett dem, varit i just den båthamnen – ändå blir jag nästan provocerad. Så mycket jag inte kan relatera till där. Så mycket förförståelse som stavas status. Knäppt. Det hindrar mig så att jag nästan upplever dem som politisk konst – fast tvärtom! Tur då när ögonen liksom vilar, du vet så där som när man ska försöka se en bild tredimensionellt, i myllret av master. Tusen och en tvärslå, och formen, den rena formen, tar till slut över all information. Därför hann det nog aldrig till semesterbilder för mig. Men jag tänkte på de där bilderna av byggjobbarna i Barcelona, eller den intill med ställningarna och armeringsjärnen, samma annerbornska form där. Nästan som i de akvareller, stora utsnitt, han gjorde för länge sen där trädstammarna blev pelare. Där gick det dokumentära och konstnärliga hand i hand. Men skulle du fråga mig om Annerborn är dokumentär eller konstnärlig fotograf får jag svårt att svara, det kanske inte är viktigt heller.

Men du presenningen då? Den enda rörliga bilden här och den var som ett hav!

Johanni S: Presenningen var något av de bästa med utställningen. Den trasiga presenningen i den lilla tv-montern kändes så ödslig, jag fick en tomhetskänsla och kunde inte bestämma mig ifall det var tragiskt eller fint på något sätt. Över huvud taget var kameran vänd mot de delar av samhället dit den oftast inte är vänd, där inget egentligen pågår utan något bara finns. Jag tänker främst på alla ganska deprimerande foton från industriområden i Boländerna utanför Uppsala. Det är baksidor av samhället som oftast inte visas upp eftersom få tycker att det är något värt att visas upp. Vem tycker ett industriområde är vackert och värt att ställas ut som konst? Men jag tycker hans fotografier av tomma lastkajer och gulbruna tegelhus säger så mycket om livet här, det blir nästan plågsamt svenskt. Kanske uppskattar jag det så mycket för att det ligger så nära min egen tillvaro och det skildrar en slags alldaglighet jag så lätt kan relatera till medan fotografier på en båthamn i Barcelona mest blir distanserat exotiskt. Eller varför tror du att jag känner så mycket med Boländerna och mycket mindre med Barcelona fast jag tycker att det egentligen är estetiskt mycket vackrare?   

Sanna W: Underbar fråga! Den slänger vi ut till läsarna. Och ber dem njuta särskilt av den bild där den uppländska, lika universella som gäckande graffaren ”WEM” taggat sig in.

Mer läsning

Annons