Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blicken utifrån

/
  • Terence Gowers faluröda vägg och slamfärgade timmervägg står som en fråga mitt i dokumenten om Silvanums historia. Foto: Katarina Strömgren

På ett vis kommer utställningen ”Display ­Nature: Silvanum” olämpligt för det omdebatterade Konstcentrum i Gävle. Terence Gower är en strängt intellektuell konstnär, med sparsmakade uttryck.

På ett annat vis kommer den helt rätt. Terence Gower sätter institutionen under lupp. Hur använder vi den? Hur betraktar vi utställningarna? Vilka blir vi när vi ­besöker den?

Annons

Terence Gower, kanadensisk konstnär, boende i New York, har intresserat sig för byggnaden Silvanum och kartlägger i en serie bilder och objekt hur den förhåller sig till oss människor.

Silvanum byggdes i början av 1960-talet och har ungefär samma ålder som konstnären själv. Det var ursprungligen ett museum ägnat skogen och skogsnäringen, Terence Gower är uppvuxen i en arkitektfamilj, och har i sin konst ofta ägnat sig relationen mellan människa och miljö. Han är också en del i den rörelse inom den internationella konstvärlden som det senaste decenniet skärskådat museer och arkiv, och de ideologier och konventioner som institutionerna formas av.

Givetvis såg han omedelbart hur Silvanums arkitektur var en replik till den tyska Bauhausarkitekten Mies van der Rohes 1930-talsverk. Gower fascinerades också av hur delar av naturen frigjordes och fördes in i Silvanum som föremål i det sparsmakade och hyperestetiska utställningsmiljön i början av 1960-talet.

På ett bord i utställningen finns ett arkivmaterial som beskriver Silvanums tillblivelse. Arkitekterna Erik Herløw och Sven Wrané försökte bygga in studiet och avbildandet av naturen i husets planritning. De hade också indirekt uppdraget att bygga in i framtiden, så traditionens timmer och trä var därför otänkbara. I stället var det glas och stål, luft och ljus som fick härska. Terence Gower prövar att se byggnaden som en sorts kamera, eller som ett vitrinskåp där besökaren blir en statist eller skådespelare.

Det är en ibland krävande, men mycket intressant utställning om dåtidens – och därmed nutidens – sätt att se på institutionen. De renskalade objekten av svart timmervägg, respektive rödfärgad panel, står som en fråga från traditionen, mitt i dokumenten och skisserna.

Det mest fascinerande med utställningen är insikten om hur institutionens villkor och positioner förändrats över tid. På 1960-talet gick blicken inifrån och ut. Man förutsattes stå inne i museet och titta ut på omvärlden.

I dag är perspektivet det motsatta. Blicken kommer utifrån. Det är själva institutionen som får finna sig i att bli granskad. Vad ska vi ha den till? och vad gör den med oss?

Mer läsning

Annons