Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Böldpestsurna?!

/

Annons

Strutsen har inte bara de största ögonen av alla landlevande djur, de värpa också det största ägget, som kan bli 15 centimeter högt och väga nästan två kilo – det är en procent av strutsens hela vikt!

Och betydligt större än deras hjärna som sägs vara liten som en valnöt...

Sånt där kan man gå hem och läsa sig till på valfri encyklopedi på webben efter att ha sett Jakob Danhards Strutsäggsurna på plats.

Den riktigt kråmar sig, urnan, i landstingsledningskontorsentrén – som just den här dagen kryllar av avhoppade landstingsledamöter – den blänker och drar och jag får för mig att just den där mättade tonen, det breddfulla äggulsgula, är något av en ”Bo Fajans”-gul?!

Stor är den, urnan, hög som en halv struts, och översållad med dessa bull(r)iga ägg, stora som ett strutshuvud, fem våningar och satta som band runt det drejade kärlet,

Det skulle kunna vara en Böld- pestsurna, tänker jag. Eller en Tutt-urna, en Pungurna eller en Imammasmageurna! I viss vinkel (ovanifrån) bildar ett par, tre ”ägg” en variant av den allra första Venusformen, den knubbiga figurinen från Willendorf, ni vet.

Formen kan nämligen bli precis hur läskig eller sensuell du vill och ingången till materialet, ämnet, för Jakob Danhard är nästan alltid det drastiska, humorn, nåt till synes banalt i det vanliga (eller magiska) livet i Föne, Hälsingland.

Märkvärdigt blir det sen, vare sig han förstärker, som i de många ready made-objekten, eller låter det endast anas som i keramiken.

Strutsäggsurna leker vidare i utrymmet mellan det som ska brukas och det alldeles för fina, mellan användarfint och fintråkigt, mitt emellan ultraskickligt och det som bara kan bli till för ögat.

Jakob Danhard har alltid vetat om och klarat den balansen. Och han vet att gult inte alls är fult.

Mer läsning

Annons