Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De vackra flickorna på Akropolis

/
  • En marmorkaryatid med sin fantastiska frisyr, från cirka 415 före Kristus. Hon står nu i det nya Akropolismuseet, och i Erekteion är hon ersatt av en kopia.
  • En kore (flicka) som skulptur kunde vara en rik mans gravstaty eller votivgåva i ett tempel. Den här skönheten är från ungefär 530 före Kristus och kan ses i det nya Akropolismuseet. Hålet i örat indikerar att hon haft ett smycke där.

Königsmarck är en ursprungligen tysk men sedan 1300-talet också svensk adelssläkt som gjort avtryck i historien, inte bara genom den sköna grevinnan Aurora, hon som misslyckades med att intressera Karl XII. Under sent 1600-tal, när stora delar av nuvarande Grekland var turkiskt/ottomanskt och stadsstaten Venedig framgångsrikt belägrade Aten, tjänstgjorde en svensktysk fältmarskalk Otto Wilhelm von Königsmarck hos venetianarna.

Annons

Det var han som 1687 lät avlossa de skott mot Parthenontemplet på Akropolisklippan som fick det antika templet att rasa. Effekten blev extra kraftig för att ottomanerna hade förvarat sitt krutförråd där.

Templet var urgammalt redan då – rest i mitten av 400-talet före Kristus på resterna av ett ännu äldre, ett som bränts i en persisk invasion under Xerxes år 480. Båda templen var tillägnade gudinnan Atena, som sågs som Atens beskyddare. Hon var också krigsgudinna – inte hetlevrad och blodtörstig utan mer av taktiker och intellektuell strateg – och en symbol för vishet, de sköna konsterna och fredligt framåtskridande. Det verkar motsägelsefullt men innebar att hon i sina båda roller kunde beskydda staden i både krig och fred.

Och märkligt är det att kvinnliga gudomligheter hade så stort anseende, fast kvinnor stod lägre än män i det antika samhället. I den grekiska demokratin saknade inte bara slavar och utlänningar utan även kvinnor rösträtt. Flickorna giftes bort i 14-årsåldern, ofta till dubbelt så gamla män, som alltså direkt tog över bestämmanderätten över dem från deras fäder. Systemet torde inte ha skapat särskilt självständiga kvinnor.

Enligt myten hade Atena tävlat med havs- och jordbävningsguden Poseidon om herraväldet över Aten och regionen Attika. De två skulle ha stått uppe på Akropolis, den befästa och nästan ointagliga borghöjden, och tävlat i trolleri, vanvördigt uttryckt. Han stötte med sin treuddiga stav i marken, och en källa med salt havsvatten sprang fram. Hon fick ett olivträd att växa däruppe på klippan. Detta bedömdes som en större gåva till folket, och hon vann. Helig olivolja från hennes träd på Akropolis blev sedan priset i antikens idrottstävlingar. 

En staty av Atena, utförd i elfenben och guld av bildhuggaren Fidias, förvarades i Parthenons inre rum. En annan, som stod utomhus, var av kolossalformat och gjuten i brons. Det sades att man kunde se spetsen på hennes lans glimma, när man seglade in mot hamnstaden Pireus, belägen en dryg mil från Aten.

Även som ruin är Parthenon magnifikt, drygt 70 gånger 30 meter och omgivet av mer än tio meter höga kolonner, dubblerade på kortsidorna. De arkitektoniska finesserna avser bland annat beräkningarna av proportioner, mer sofistikerade än man som enkel betraktare förstår.

Kortsidornas gavelfält och en 160 meter lång fris var praktiskt taget täckta av skulpturer. Skulpturerna på gavlarna, en väsentlig del av de så kallade Elgin Marbles, lät en lord Elgin (med den dåvarande turkiska regeringens tillstånd) föra till England 1801-02 och sälja till engelska staten; de finns nu i British Museum i London. Dagens greker tänker nog inte så vackra tankar om lorden, och i det nya monumentala Akropolismuseet finns utrymme reserverat för dessa skulpturer, när/om de återlämnas.

Fast Parthenon är magnifikt, är det ett litet tempel strax norr därom och på lite lägre nivå, vid randen av klippstupet, som är lättast att ta till sitt hjärta. Byggnaden är litet senare än Parthenon, uppförd från 420 till 408. Den kallas Erekteion efter Erekteus, en legendarisk snarare än historisk kung i Aten. Han hade gudomlig status, och i olika delar av helgedomen dyrkades Atena, Poseidon, Erekteus och ytterligare några. En täckt förhall framför ingången på sydsidan, en portik, bärs upp av sex kolonner i kvinnogestalt, karyatiderna; namnet går tillbaka på staden Karyai i regionen Lakonien, där också Sparta ligger.

Ett annat ord i sammanhanget är kore, korai i pluralis, som betyder flicka. Ordet används för upprättstående grekiska marmorstatyer från arkaisk tid, främst mellan cirka 650 och 480 före Kristus. De var gravstatyer eller votivgåvor i helgedomar, och kan ha representerat prästinnor eller Atena själv.

De unga kvinnorna, koreflickor och karyatider, är elegant friserade och klädda i vackert veckade kläder, och spår av deras tidigare bemålning finns kvar i en del fall. Och det är numera ytterst välgjorda kopior som bär upp taket i portiken, Korehallen – man vill inte längre utsätta originalen för stadens luftföroreningar, som fräter sönder marmorytan och gör den grådaskig och ful.

De gamla stenmästarna exellerade i behandlingen av sitt marmormaterial. Hårslingor, långa lösa korkskruvslockar, vågor och dubbla flätor svallar runt flickornas huvuden. Så kraftig hårväxt hade väl knappast någon verklig flicka, men den extremt bastanta frisyren torde ha behövts för att utgöra basen för de plattor som taket i Korehallen vilar på. 

(Någon kanske minns den feministiska affisch som tillkom i kölvattnet av 68-rörelsen, den med en teckning av en karyatid som säger till de övriga: ”Nu går vi!” Underförstått att då rasar hela helgedomen. Suveränt i sin slagkraft.)

Dräkterna vid denna tid bestod mest av osömmade tygstycken som draperades mjukt runt kroppen, fästade med spännen på axlarna och hophållna med skärp under bysten eller i midjan. Karyatidernas vida och fotsida dräkt, peplos, var i levande livet av linne eller tunt ylle och till modellen snarast som ett långt rör. Armarna lämnades bara. Både mäns och kvinnors dräkter kunde kompletteras med en himation i tjockare ylle, ungefär som en slängkappa. 

I det nya Akropolismuseet står originalkaryatiderna (minus en, som togs till London av Elgin) sedan december 2010, och är föremål för konservering och restaurering. Korrosion och nedsmutsning avlägsnas med laserteknik, och med liknande metoder kan man få fram färger som funnits där en gång men som inte länge kan ses med blotta ögat.

Skulpturerna är tänkta att ha sin permanenta plats här, och eftersom man inte vill flytta dem, behandlas de – en i taget bakom skynken – inte i laboratorium utan just där de står. Arbetet utförs på icke öppettid.

Erekteions ursprungliga interiör är inte känd. Byggnaden tros ha varit delad i två eller flera rum och kanske även i två plan. Redan under antiken, och möjligen redan innan den var färdiguppförd, skadades den svårt i en brand.

När den på 500-talet efter Kristus blev en kristen basilika, förändrades rumsindelningen, och under turktiden byggdes den om för att fungera som harem. Men Korehallen överlevde och är förmodligen världens vackraste balkong.

Barbro Sollbe

Mer läsning

Annons