Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dokument i tiden

/

Fotot är i fokus i höst. Det dokumentära. Konstcentrum och Länsmuseet i Gävle går nu samman i två utställningar som blir en riktig manifestation för fotot. Kulturredaktionen Sanna Wikström och GDs fotograf Lasse "Halvan" Halvarsson har sett utsällningarna.

Annons

Sanna Wikström:

Världar och verkligheten, 1970-talets dokumentärfotografi och ”dokumentära strategier i samtiden” – och vilka fotoutställningar det har blivit, tycker du inte Halvan?

Lasse ”Halvan” Halvarsson:

Det är roligt att foto hamnar i dom fina lokalerna igen. Det har väl aldrig fotograferats så mycket som det görs just nu.

Jag gillar verkligen bilderna på Museet medan bilderna på Konstcentrum inte berör mig ett smack. Och du?

Sanna W:

Inte? Jag tog också länsmuseet först och slogs av kraften i det svartvita, kanske för att det är så sällan vi ser dem i tidningen i dag. Gruvgubbarna så utsatta där och Hammarkullen, miljonprojektet som gick i stöpet men ändå stolt reser sig i bilderna. Och som bonus hur bild&text kan samverka, stenhårt! Såg du det där citatet från den truliga tonåringen: Jag är inte intresserad av någonting. Jag tänker aldrig. Jag gillar bara att sova och vara tyst. På torsdagar har jag kul ibland när det är diskotek. Annars har jag aldrig kul.  Snacka om att tänka, tänker jag! Varför gör vi inte såna här reportage i tidningen längre, Halvan?!  Förmågan finns ju…

Lasse H:

Svartvita bilder känns idag dokumentära bara för dom är svartvita. Där får man inte gå vilse. Ett tag var det nästan så att man tog på sig finkläderna när man skulle plåta i färg, bilderna blev ju inte bättre för det. Men du har ju en poäng i att bildtexterna på museet är bra och jätteviktiga. Det säger man ju på tidningen också att det mest lästa är bildtexterna. På bildtidningen ”Se” sa man: Bränn ditt viktigaste krut i bildtexterna. Kommer vi med svartvita bilder i dag tror redigerarna att vi har haft fel på kameran. Det är bara kultursidan som vågar ta svartvita bilder. Vi lever i ett brus av färger. Varför gör vi inte såna reportage idag frågar du. Det finns inte utrymme. Vi fyller bladet med att rapportera om sånt som ska äga rum eller har ägt rum.

Varför har inte kultursidan dokumentära vardagsreportage?

Sanna W:

Bra fråga! För att vi är så snobbiga kanske;) Nej, men vi kommer ju mer i kontakt med det andra fotot, det konstnärliga och det som ofta är iscensatt, lite av det som visas på Konstcentrum. Men där finns det ju bildtexter också, som i Kerstin Hamiltons fina dokumenterande av bruksorten Lesjöfors: ”In the Swedish National Encyklopaedia ’industrial community’ is described as patriarchal society”. Och ändå är de flesta duktiga fotograferna i dag kvinnor, ju! Vad säger du om det?  Varför är inte den sviten bilder jämförbar med Hammarkullen eller kanske Bildgrupp Gavles dokumentation av byn Fågelsjö i Hälsingland på länsmuseet?

Lasse H:

Tjejerna har definitivt kommit in i gubbarnas revir. Ta bara här på foto är det just nu fem tjejer tre manliga som plåtar dagligen. Jag ser inget problem med det, tvärt om. Hammarkullen är närmare, mindre tillgjord, inte arrangerad. Verkligen bra. Bilderna från ”golvet” på Volvo undrar jag om det går att ta idag. Nu har alla företag, kommunala bolag, sjukhus, polisen, så kallade informatörer. Dom skulle aldrig släppa in en fotograf på sina företag som fick gå runt och dokumentera vardagen. Informatörerna är till för att stoppa just sådana projekt. Om tretti-förti år kanske dom ångrar sig när dom sitter där och ska göra en bok om sitt företag som 100 års jubilerar och dom sitter där med sina tillrättalagda bilder. Ska man ta dokumentära bilder måste man Wallraffa idag. Där har vi nåt att ta tag i Sanna, eller?

Sanna W:

Absolut!

Mer läsning

Annons