Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elevernas blick på världen

/

I dag har andraårseleverna på Konstskolan i Gävle vernissage på Konstcentrum. Hur ser elevernas blick på världen ut, hur ser de på sin egen konstnärliga utveckling? Temat för i år är ”Metamorfos”.

Annons

Det blir en dialogrecension mellan Sanna Wikström, som sett de flesta av skolans slututställningar, och Gunilla Kindstrand, som begår premiär.

Sanna W: Får jag vara lite fräck, men det första som slår mig i år är hängningen. De uppslukande panoramafönstren är tilltäppta och man skulle ju kunna ifrågasätta detta – att mota bort ljuset! Men i stället är det som om stället utvidgats, trots att det avgränsats, tycker du inte? Kul presentation av eleverna också i Konstcentrums Maja-Lena Johanssons, som ansvarat för hängningen, ”videoverk”, en minut och samma fråga till varje elev.

Gunilla K: Framförallt är det väldigt effektivt. Det utväxlas bra energi när två institutioner möter varandra på det här viset. Det finns en fin stramhet i utställningen som gör att alla får sitt eget rum. ”Metamorfos” är ett svårt begrepp som lätt kan bli pretentiöst och krampaktigt, men jag tolkar det som att det handlar om elever som förändras och förvandlas in i konstnärskapet. Så fungerar till exempel Rebecca Lindsmyrs undersökning av perfektionen. Hennes skulptur ger en näst intill kännbar fysisk påverkan på besökaren. Kropp vänder sig mot kropp.

Sanna W: Precis, jag tänkte också det, Metamorfos, herremije vad kan inte kastas in i det?! Men Rebecca Lindsmyr har verkligen lyckats hålla ihop sitt verk och samtidigt se det från olika håll, både utvecklingen och fulländningen, koncept- tänket och realismen – kolla handen! – och den där bubbliga, läskiga, strumpbyxeinklädda, svamplika men skulpturala, bölderna som förökar sig in i rummet. Och ”I perfektionens periferi” är en lysande titel. I samma rum ser jag, som ju gärna ser målningar, också Jana Bergenstråles originella, upplackade måleri i braskande men kontrollerad färg. Två stora, lömskt tupphuvudförsedda, krampiga människokroppar och refe- renserna i förgrunden – en egen Toy Story och My Little Pony! Jag kan också bli lite hänförd av David Israelssons otidsenliga akvareller, fantasyland som flörtar med Bergenstråles färgskala. Men du stod ganska länge framför samme Israelssons och Peter Larssons gemensamma film?

Gunilla K: På sätt och vis sammanfattar den här filmen den typiska elevutställningens nerv – och dilemma. En människa ställs inför ett livsval. I parallella berättelser prövar huvudpersonen i filmen de bägge alternativen fullt ut. Filmen intresserar sig för hur han känner, men växlar inte på allvar ut de eventuella erfarenheter han får längs vägen.

Sanna W: Det låter som något att återvända till. Peter Larsson är ju också den som i Labbet på Konstskolans ställde ut sin barndomsby Hoo som ”Kriget”, det som slutat slåss och intensivt vittrats sönder, lada efter lada bland kraftledningarna. Märkligt nog fortsätter samma tema i hans nästan surrealistiska målningar här med inspiration från Hopi-indianernas ”koyaanisqatsi”, ungefär ”ett liv i obalans”. Peter Johanssons verk befinner sig dock i utomordentlig balans. Men vad göra med Tomas Östrands keramik?

Mer läsning

Annons