Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ellens stora rörelse

/

– Jag tänkte något med naturen...

Säger Ellen Åstrand och ser så där übergullig ut som bara en konstelev i tvåan på gymnasiet kan.

Annons

När jag frågar säger hon att hon var lite rädd att det skulle bli svårt att måla dem på fri hand för de är ju så stora, hon stryker bort håret och sen lite lätt längs Kulturkioskens vägg och jag är lite rädd hon ska få ett bett av det som omger oss inneslutna i svarta bredspår.

Men då hade hon ju redan bestämt sig. För stora och svindlande är de, figurerna och rörelserna som nu befolkar Kulturkioskens väggar, elegant tjocklinjerade som vilken väggsprayad uppenbarelse som helst.

Mellan de enorma målningarna – minutiösa, i en svärta som vore de tusch men är akryl eller akvarell – har hon låtit sina nära maniskt enkla teckningar, illustrations- rutor eller porträtt, bli spröda i jämförelsen, hänga inom ramar lika breddade som väggdjurens konturer.

Några titlar hann hon inte med – ”man får döpa dem själv!” – men ”Vårkrage” kallar hon utställningen, det är ett ypperligt namn, dels för det där med naturen, då – det låter ju som vilken liten uppnosig backblomma som helst! – också för att det finns en hel del konkreta kragar här, hängande blodhundskindkragar, ledade larvkragar och paljetterade, stora kungskragar.

Några liknar såna där fält med nummer för varje färg, för oss måleriokunniga att fylla i...

Det är skitsnyggt, genomfört på ett tidigt plan. Man skulle vilja ha det på en vägg hemma, sagt utan ironi eller ett uns ”design”, menat i den bästa av alla bemärkelser.

– Ninja Turtle! konstaterar jag inför den knappnålsögestirrande bjässen på väggen och ursäktar mina referenser. Ellen skrattar, tidigt medveten om att endast hon är det verkliga måttet på hur långt hon kan ta sina ”kragdjur”.

En barnbok, kanske? Någon?

Ibland, nej, oftast hoppar vi här på GDs kultursida över de elever som inte hunnit in på en eftergymnasial konstutbildning, för att liksom dra gränsen någonstans. Då händer det att man missar en och annan, nån man verkligen hade velat följa.

Ellen Åstrand är ett bevis på det.

Mer läsning

Annons