Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En alldeles utmärkt årgång!

/
  • Lokalt på salongen: Tord Larsson, här i Årsunda, & Gustave Lunds  ”Mitt inre liv 2”, en byst i silikon utförd av Per Åleskog, Gävle.  Isabelle Fellbom: Come fosse una bambola &   Jwan Yosef Utan titel (kvinna och hund). Till höger: Alfred Boman: Beach. Mira Winsa: Rårörda lingon. Magnus Persson: Heminredare i skräck. Frank Bruzelius: Jag vill inte bliva stor.
  • Alfred Boman: Beach

Annons

Vårsalongen 2009

T o m 29.3

Säkra vårtecken... nja, jag vet inte, det är ju kallt som gatan här i Gävle. Men i Stockholm i onsdags var det närapå vår. Klar himmel och skapligt hög sol när jag kom ut från Centralen och valde vägen längs vattnet ut till Liljevalchs. Nybroviken låg inte helt igenkorkad och längre bort mot Djurgårdsbron skvalpade öppet vatten mot skutornas skrov. Härligt.

Inne på Liljevalchs härskade våren på allvar. Vårsalongen, denna årliga jurybedömda mönstring av etablerade och icke etablerade förmågor, är en klassiker. Men kvaliteten har väl varit lite haltande genom åren.

Dock inte i år, det vill jag säga på en gång. 2009 års upplaga är av hög kvalitet. Välgjorda ting rakt igenom. De värsta barnsligheterna man brukar möta är nu resolut undanhängda. Ansträngd vitsighet borta, annan vitsighet kvar. Mycket förnämligt måleri (man har lärt sig tekniken). Skulpturerna håller stilen, har inte barkat ur. Och – kors i taket! – installationerna är av genomgående hög konstnärlig kvalitet. Man har inte bara gett efter för ett infall. Omsorgsfullt behandlade detaljer ger en fin finish.

Juryn skiftar ju alltid. I år har den utom en representant från Liljevalchs bestått av fyra ”ledande gallerister”. I mina öron lät väl det inte alldeles tillförlitligt. När man i dag i huvudstaden går in på en del gallerier, ofta just ”ledande”, vet man inte hur snabbt man vill ta sig ut igen. Men här har man samsats väl och valt idel goda exempel.

Mårten Castenfors, museichefen, skriver i katalogen att man i år haft ”fler och bättre ansökningar än någonsin”. Det tror jag nog det, med tanke på hur många som sysslar med konst i vårt land i dag. Överallt finns ju konstskolor, på gymnasiet estetiska linjer och Gud vet allt. Konkurrensen är stor numera.

Hela 1800 från hela Sverige hade sökt inträde och 168 blev kvar; låter som en snygg och omsorgsfull gallring. Det är faktiskt inte överord att som katalogen säger: ”kvaliteten på de utvalda konstnärernas verk är minst lika hög som vid en internationell konstmässa”.

En konstmässa samlar ju lite av varje, bortom trenderna. Så också på Vårsalongen. Man kan till och med hitta en och annan konstruktivist. En hel del bra blyertsteckningar. Och som sagt, mycket bra oljemåleri. Visst – man ser en hel del påverkan, fattas bara. På en vägg tycker jag mig se ett verk av den tidigt bortgångne Dick Bengtsson. Karin Mamma Anderssons märkliga vardagsmystik tycks inspirera. Och minsann har inte Helene Schjerfbeck på en fondvägg lånat ut sitt antydande sätt att teckna och måla – reduceringens konst.

Och så kul det är att se att en av våra lokala förmågor fått sitt verk centralt och framskjutet placerat. Det är Tord Larsson från Gästrike-Hammarby, han med skrotskulpturerna, som i stora salen, så gott som mitt på golvet visar ”Ser rött”, en tjur redo till språng. Vilken fart och rörelse Tord Larsson redovisar och verket skimrar så vackert i rost.

Det känns som om Tord samlat sig till något stort i det här verket. Vi minns ju de fantasifyllda, märkliga fåglarna med rostiga gamla bensintankar från utrangerade mopeder till kroppar. Här är återvinningsambitionen i materialet minst lika hög men han har i rörelsen och volymen hos sin tjur vunnit ännu mer.

När jag ser utställningen är det massor av folk som strömmar genom och mellan salarna. Pensionärer och ungdomar i skolklasser, om vartannat. Många stannar upp framför Tords tjur, alla påtagligt intresserade, fascinerade. De plåtar med sina mobiler, lockas av det återvinningsbara. Fnissar en smula.

Över huvud taget är ju Vårsalongen en folklig, festlig mässa. Inget pretentiöst som i en del gallerier och konsthallar. Verken visas huller om buller, rakt på sak (men ändå uttänkt).

Plötsligt när jag går genom salarna kommer jag till det andra verket med lokal anknytning, Gustave Lunds ”Mitt inre liv 2”, en byst i silikon. Det är en skulptur som är utförd av Per Åleskog från Gävle efter Lunds idé. Ett märkligt verk som får många att stanna upp. Ur bystens mun tycks den avbildade kräkas upp sig själv. ”Titta, det är rktiga tänder”, säger en ung flicka.

Så där kan man gå och titta. Fascineras av Elin Lobrinkers ”Kung Fotboll” som visar Zlatan med kungakronan på sned. Eller Hans Lindströms bilder på temat Fantomen.

Själv skulle jag gärna vilja ha ett barskåp i trä, snyggt utformat av Germund Lindunger. Han kommer från Hägersten och jag undrar vad det beror på att så många kommer just därifrån? Ann Lindqvists ”Solur”, en olja på pannå, är stort anlagd. Suveränt! Emmeli Kidds virkade garnbollar i ”Mötet” är roliga. Stefan Johanssons ”Sessioner” är oerhört eleganta. Sånt man annars brukar se på Moderna Museet. För att inte tala om Michael Johanssons ”Tetris-Liljevalchs”, en tätt packade installation (med fram- och baksida). Intrikat och kul i sanning.

Så som hela utställningen är.

Mer läsning

Annons