Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En biker och en romantiker

/

Annons

En punkhjälte är det första som möter på Centralgalleriet. Eller om han egentligen är en biker. Eller kanske bara en drömmare?

En dröm var i alla fall det som fick Gävlesonen Johan U Bergquist att återvända till stan, en dröm i vilken han såg sin utställning på då nyöppnade Centralgalleriet. Nu hänger den där. Hänger, står och svävar, sådär.

För Johan U Bergquists början är konceptet, drömmen blir sann bara han fyller den med humor, kärlek och kunskap.

Unus mundus! vrålar hans Wonder Wall (han kallar den ”mind map”) på Centralgalleriet och vi ser hur allt på jungianskt manér emanerar och återvänder. Här hänger alla tidsmarkörer, återskapade foton, från konstnärens samling, både den privata och den från nätet, och jag skulle kunna stå där i timmar, leta efter PF Commandos legendariske sångare Janne Ricknell i rutiga byxor och spela memory med Johans U Bergquists skägg. Och blunda inför läbbiga Bob i Twin Peaks, som gjorde att jag inte kunde drömma nåt sött på flera år.

Det kan Johan U Bergquist när han sätter sig själv mellan två ytterst fingerfärdiga skulpturer av skuren pdf-skiva och pratar lucida drömmar (klardrömmar) med oss. Hallucinationen ligger nära. Förr pratade han Alice, hon i Underlandet där han gång på gång och gärna föll ner i det magiska kaninhålet under häcken. Den dubbla fascinationen resulterade i en makalös utställning på Konstcentrum: ”mAlice in Wonderland”. Skäggigare Alice har aldrig skådats.

”En trettioårig mans hopplösa försök att bli den sjuåriga flickan Alice och uppleva den andra sidan av spegelglaset”, kallade han den uppriktigt då, 1997.

Fastnade han ändå inte där i hålet?

Var är Alice?!

Men då har jag inte vänt mig om för där är hon, tillbaka och elakare än någonsin. Hon gränslar Harleyn i puffärmeklänningen och förklädet, håret är lika långt som skägget.

Johan U Bergquist är kanske den mest konsekvente konstnären i Gävle. Nu bor han i Oslo sen länge, har gått Konstakademien i Trondheim. Förr drev han både galleri och ateljé i Gävle och bar stans vackraste mustasch. Denna har brett ut sig till ett bikerskägg och på vernissagen i dag ska han få modellbeteckningen (XLCH) på den nyinköpta Harleyn intatuerad på ”kickbenet” live av Daniel från Costume Illusion, tatueringsstudion bara ett kvarter från galleriet.

Är det en bikerdröm som gått i uppfyllelse? Yes, han fick projektpengar och köpte en motorcykel. men har inget körkort...än.

Han är en player som gillar processen och har svårt att inte släpa med sig hela ateljén till utställningslokalen. Så också här, där det brådmogna – ”Swedenborgs drömbok” på nattygsbordet – och bad taste-infantila – affisch med Hurriganes över sängen – pojkrummet får gona till sig i ett hörn. Att kliva in där är som att ramla ner i en annan sorts hål. Ungefär.

Men denna rediga röra står sig fint mot rummets långsträckta hyllning till Gävles stoltaste punkgrupp – PF Commando. Explosionen kommer ungefär fem meter upp. Rummet blir aldrig mer sig likt.

”don´t sell your soul to buy peanuts for the monkey” är titeln på utställningen. Kan det vara en rad ur en låt? Jag är inte säker på att jag förstår allt där. Det gör inget. I Johan U Bergquists Drömland är vi alla fulla av mod, här finns inga självklarheter till svar, inga köpta diktat.

”Vad gör Johan till Johan? Alice till Alice? Johan till Alice?” frågade jag i recensionen från 1997.

Är det okej att skriva ”hen” nu?!

Frågorna är desamma i dag.

En del av Johan U Bergquists storhet är att han alltid funderat vidare, men aldrig brytt sig om att svara på dem.

På Galleri Rosa Huset sitter Torbjörn Steijner i sin tur och funderar på om han befinner sig nära havet. Jag tycker mig se en hare bakom varje öra. Inte befinner han sig heller långt ifrån Alice och hennes underbara, underliga land?

Jag skulle vilja säga att han sätter både sig och oss lika mycket i en inre som yttre verklighet, utan att slita hjärtat ur kroppen. För detta är en man, som verksam i sin ateljé på konstepidemin i Göteborg, funderar mycket på valar och delfin- teater liksom filosofiska frågor i konsten.

Hans måleri drivs av en oförställd men tyglad innerlighet. Där står människan i mitten, ständigt hotad, störd eller bortlurad av något. En luftande verkar dra i väg med mannen med alla musklerna och samtalet mellan två kvinnor i vassruggen är vi glada vi slipper höra.

Men något pockar på, något vill bli målat.

Vi hoppar mellan minnesbilder från konsthistoriska, got-romantiska storheter som Füssli och Böcklin och får se dödens ö från andra sidan. Torbjörn Steijner gör den till ett storslaget och kärleksfullt finger åt det motiv som alla män i konsten känt sig tvungna att inta.

Plötsligt tänker jag honom som skulptör och får höra om några harar, igen! Jag måste ha sett dem. Men på Rosa Huset finns haren, trickstern, endast anad som en flodfårans väktare och bakom denna massor av ord, om konstnären tillåter. Han ser lite besvärad ut, tror sig ha avslöjat för mycket.

Det har han inte och måleriet avslutas med utsökta ”Is it much less true for curved space”, den skulle Füssli ha gillat.

Mer läsning

Annons