Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En stjärna i Sandviken

/

En riktig stjärna på konsthimlen ställer ut på Sandvikens konsthall. Det är Maria Friberg som med den äran stannar till i här, detta år har hon dessutom separatutställningar på Fotografiska Museet i Stockholm och Museum Anna Nordlander i Skellefteå.

Annons

Det är nästan svårt att ta in hur mycket denna från början målande konstnär gjort, var hon ställt ut, medverkat i – men det är inte svårt att förstå!

– Foto är mitt måleri nu, säger hon på konsthallen.

Det har det varit i många år och att ställas inför detta enastående foto, som så tydligt minns måleriet – som bara berikar det, inte lämnas som några övervintrade reminiscenser – gör något med en som betraktare.

Lika förförisk (målerisk?!) som den glattade ytan kan tillåtas vara, lika snabbt slår här tvetydigheten, det tolkningsbara, till och man inser vilken avsevärd konstnärlig möda och stor tankekraft Maria Friberg lägger ner i sitt iscensättande.

Hon söker upp makten och finner inte bara isolering och hierarkier. Men avslöjar, vad hon avslöjar!

Jag tänker på det där ordet ”duration”, som döpt hela utställningen, härstammar det från ”endure” engelskans ord för bestå, tåla, utstå?

Men jag hittar det som en ekonomisk term för ”det vanligaste måttet av ränterisk”.

I nästa Maria Fribergbild: Fem män på finansepartementet, fem mansben fotade under bordet, ”Somewhere else”. Hon ville porträttera makten på ett annat sätt, plötsligt finns någonting fåfängt, ödsligt över de skarp- putsade skorna.

Videon ”No Time to Fall” med George W Bush, hans första tal i senaten, där hon klippt bort allt han säger. Vi ser bara presidentreaktion på presidentreaktion på applådåskorna: En liten pojke som vill göra mamma och pappa stolta. Det blir lika mycket en kritik av systemet som en förundran över att det faktiskt gick. Maria Friberg ställde ut den i New York två dagar innan 9.11. Det tog hus i helsike! Men några år senare ville ett galleri i Madrid visa den i samband med folkliga protester där.

Det finns därmed en omedelbarhet i Maria Fribergs bilder. Ett slags undrande, stundtals sårbar, omedelbarhet, utmaningen när den är som skönast. Hon ifrågasätter manligheten, objektifierar den – men räds inte den skörhet som bygger på ett slags skönhet. Och humor.

Hon handplockar sina modeller, hon hittar dem överallt – beware! Hon berättar hur hon kan bli nära fixerad och följa efter en människa hon sett nåt speciellt hos bara för att hoppas lyckas övertala henne eller honom att vara modell.

Hon talar varmt om pojken med ansiktet fullt av de ”vackraste leverfläckar” hon sett. Han finns med här, som en loj Narkissos vid svart, svensk sjö.

Intill vilar mannen ur serien ”Still Lives” (Stilleben) mitt i bokfloden, face down och böckerna han ligger i som böljande orgel- pipor runtomkring – hur fasiken har hon fått dit honom, och fått honom att blotta de så sårbart vackra fotsulorna?!

”Almost there” är fyra flytande it-snubbar som ser aningen uppblåst besvärade ut, en av dem var dessutom usel på att flyta, avslöjar konstnären.

Så där är det att gå runt i Maria Fribergs bilder, en helt oförställd glädje och att ha turen att ha med henne som personlig ”lots” gör att man vill göra ett ateljébesök på stört!

Hon höjer sig ovan det uppenbara, utmanar vårt seende, gestaltar det opratbara och ändå fäster bilderna i nåt absolut rotat: Där har vi varit, de där strukturerna har vi sett, de där gudomliga defekterna lever vi med.

Hon är en riktig stjärna. Och då har jag inte ens tagit med den från himlen nedstörtande bilen, en fallande fallos. Eller videon med den isländske mannen som gnider sig mot en växelspak... ”Confront me back”.

Fullkomligt lysande!

Fotnot: www.mariafriberg.com

”En undrande, stundtals sårbar, omedelbarhet, utmaningen när den är som skönast. Hon ifrågasätter manligheten, objektifierar den – men räds inte den skörhet som bygger på ett slags skönhet. Och humor.”

Mer läsning

Annons