Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Esa bäst när måleriet styr

Annons

Vi har länge kunnat följa numera Hallandsbaserade Esa Toivonens mytiskt färgade och sagobetonade, inte sällan sakrala måleri. Han är produktiv som få, flitig utställare i regionen, där han också är född och uppvuxen.

Nu visar han bilder från Provence, tre stora akrylmålningar och en mängd digitala tryck, så kallade glicéetryck, enkelt uttryckt bläckstråleutskrifter i hög kvalitet. En nymodighet jag känner viss skepsis inför, det ska erkännas. Genom digitaltekniken har det blivit förföriskt lätt att använda foton som bakgrund och förlaga. Fotot är överlag starkt i dag. Otaliga konstnärer målar av fotografier, när de inte målar direkt på dem. Vad har kameran som ögat och handen saknar, frågan dyker ständigt upp. Inbyggt perspektiv, en fast och enögd blickpunkt. Jämför med det levande ögats ständiga rörelse, för handen att fånga. Fotot blir lätt en likriktare där centralperspektivet härskar oinskränkt.

Glicéetekniken har både fördelar och risker, vilket blir tydligt i utställningen. Esa har använt foton som grund, på dem har han ritat och målat i sin vanliga uppdrivna färgskala, rött, gult, blått, rosa och grönt. Starkast intryck gör galleriets inre rum med de tre stora akrylmålningarna.

Motiven är hämtade från trycken, men friare behandlade. En procession i rörelse, kanske pilgrimer, med ensam betraktare bredvid. Ett träd, där trädets ande tränger fram ur barken. Ett par vid en gång som leder in i mörker. Motiven griper tag. De bästa trycken är de där fotot bara anas, som Gestalt i blått ljus och Grönskan, med ett kärlekspars rosa ansikten i bladverk. Och se vilka nerviga linjer som tecknar figurerna mot fotots strikthet i Far och barn. Och pojken invid vita liljor i Le Fleur, en själens blomma. Här är det den inre upplevelsen som styr, i starka kompositioner. Sämre fungerar det i andra bilder av figurer, ofta par, i landskap och på gator. Det fotografiska tar över, det måleriska får stå tillbaka för det illustrativa och färgen slår över i det grälla.

Camilla Dal

Mer läsning

Annons