Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frida hos Emilia

/

Frida Kahlo, den mexikanske målaren, om vilken det sägs att hon föddes samma år som den mexikanska revolutionen började.

Annons

Oavsett målade hon med kompromisslösheten som vapen, revolten förde hon lika mycket mot självhatet, det som föds ur den kvinnobild som det manliga ögats normalitet skapar, självutlämnandet bar hon som en fana för andra att kolorera – har vi inte alla?

Målaren Diego Rivera, eller egentligen Diego María de la Concepción Juan Nepomuceno Estanislao de la Rivera y Barrientos Acosta y Rodríguez, lika väldig som sina muraler, förälskade hon sig i vid 21 års ålder, han var 20 år äldre och de gifte sig 1929. Då hade hon redan sen länge lidit av den polio som gjorde hennes ena ben smalare och som hon dolde i långa, färgglada kjolar. Sen kom den trafikolycka som bröt hennes ryggrad, som tvingade henne till sängliggande under ett år, som borrade en påle genom hennes underliv och gjorde henne barnlös. Den ständiga värken gjorde att hon aldrig kunde befria sig från händelsen, hennes motiv drog åt ett håll, de intensiva självporträtten utan uns av förskönande fascinerar alltjämnt.

Därför: Vilken kvinna, konstnär, kan gå förbi henne, vem måste inte förhålla sig till hennes välgjorda, välförtjänta bilder – och irriteras över dess senkomna plats i konsthistorien. Jag tänker på ”Self-Portrait with Cropped Hair” fast dess pendang inte finns med här, men den är en av de starkaste målningarna där hon sitter en face på en gul stol i en för stor, manligt grafitgrå kostym och med det långa svarta håret som utslängda testar runtomkring henne på golvet. Den sägs ha kommit till efter att hon klippt av sig den svarta långa håret efter en av makens otrohetsaffärer.

Och så, samtidigt som man öppnar en stor utställning i Göteborg, där man visar både Frida och Diegos måleri, blir det en händelse som ser ut som en tanke att också Galleri BGB i Hofors ägnar hösten åt åtminstone Frida, här finns Gävlekonstnären Emilia Lindberg (också en eminent tatuerare) som är en av de inspirerade, utan att vara frälst, och nu låter hon oss hälsa på hos Frida – med hennes egen brokiga, kosmopolitiska uppväxt och liv som fond. Här lotsats vi genom både USA och Finland.

Stängd ligger boken med målningarna på Galleri BGB, men Emilia Lindberg öppnar den genom sin utställning och vi ser förlagorna, de som kom före, de som gjorde henne till den konstnär hon är i dag, här visar hon allt: Sin ”Memory Extraction” där Fridas förlaga kallas ”Memory”, det oundvikliga självporträttet blir ”With Pearls” och gör Kahlos ”The Dream” till ”Guardian Angel”.

Det finns inga wanna-be-bilder, inga plagiat, på BGB. Därtill är Emilia för självständig och faktiskt för nyfiken, på sitt eget, på att måla, tatuera och måla igen. Men hennes kärlek till Frida Kahlos bildvärld är stor och äkta. Det är bara då man kan förhålla sig till förebilden, det är då man kan ropa självständighet och tolkningar.

Det är precis det som Emilia Lindberg gör i Hofors. Och det är det som gör hennes måleri så spännande, gång på gång. Innan vi skiljs drar hon som den tatuerare hon är upp den kornblå kjolen lite och blottar sitt vänstra lår, där sitter bilden av Frida som en smäck, gjord av legendariska Peppe Westin Bäckman på Left Hand Tattoo i Piteå. Hon är outsägligt vacker.

Mer läsning

Annons