Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glasmassaker med precision i konstens mellanrum

/

Annons

Nja, så glasklart är det väl inte inne på Konstcentrum just nu. För mig handlar det nog mer om skärvor, fragment kanske, av både glas och förståelse i det globala mellanrummet, om ni förstår vad jag menar. Samtidskonsten nuförtiden handlar inte direkt om det enkelt avläsbara.

Inget fel i det. Det S K A vara lite förbryllande och gåtfullt. Många ord och förklaringar blir det förstås. Grundliga bakgrunder måste klaras av innan man får sätta i gång och uppleva. Inte bara springa in och känna av magkänslan, inte. Här ska hjärnan va’ me’!

Det kan ju i bästa fall kännas lite ansträngt och i värsta fall inte så lite pretentiöst. Min blick brukar i sådana fall bli lite flackande, eller glasartad, och mitt intellekt, om jag nu äger något; det är tveksamt, hacka en smula på tomgång.

Därför var det så befriande när vi kom till pressvisningen i torsdags, lite jäktade av flängandet mellan våra metropoler Sandviken och Gävle. De två konstinstitutionerna hade ju bägge bestämt sig för att just denna helg öppna vårens konstsäsong.

Inne på Konstcentrum möttes vi av konstnären Latifa Echakhch, en späd uppenbarelse som skulle visa sig besitta oanade krafter.

Medan hon packade upp och stod i bekantade vi oss med några videoverk. Bland annat Maria Lindbergs ”Man walking by” – det mesta går den engelska vägen i den här världen.

”Maria Lindberg anspelar i sina verk på det utrymme som existerar mellan förståelse och feltolkning, gestaltade som tillkortakommanden i lättidentifierade vardagssituationer”, står det i utställningens bruksanvisning.

Och det ska gudarna veta – det var precis vad som hände oss. Som om curatorn och konstnären hade fattat precis vad som skulle ske! Tillkortakommande är bara förnamnet.

Detta videoepos på bortåt fem minuter föreställer en lite suddig figur som ser ut att stå och vänta på någon. Alternativ betraktar hon utsikten. I slutscenen dyker en man upp som snabbt går förbi; det går på några sekunder. Det gäller att inte missa just det.

Men tror ni inte att vår fotograf Lasse Halvarsson gjorde just det! Fast vi visste att det var det vi väntade på när vi inne i kuben på ett par stolar följde det spännande dramat.

För just när mannen gick förbi kom Arbetarbladets fotograf Bernt Büttner in – alltid dess vardagens små förtretligheter – som om han bara tittade förbi så där. Och vem tittade upp på Büttner just då om inte Halvan?

Så att han, Halvan, missade hela poängen. Se det var en sedelärande historia!

Ja, sen tittade vi på lite flera videofilmer varav en var så sorgen att vi nästan började gråta och en annan så stillastående att vi blev en smula otåliga. Det gjorde ingenting, för nu var det dags.

Inte bara för installationen ”Errata” utan för själva tillblivelsen, skapandet, av den.

Vår konstnär, född i Marocko, uppvuxen i Frankrike med det för en obildad svensk aningen svårstavade namnet hade nu packat upp sin medhavda rekvisita. Den bestod av en samling speciella, orientaliska teglas, inköpta i Paris.

Hon ställde dem i elva meter långa rader på golvet. En utplacering som såg ut att ske efter något slags hemligt system eller mönster.

Det såg riktigt prydligt ut när det var färdigt. Men färdigt var det minst av allt.

Nu började nämligen den massaker som skulle fullborda, eller verkställa själva installationen.

Rena glasmassakern!

Den späda Latifa Echakhch grep sig verket an med all den noggrannhet, rutin och tillförsikt som ett sådant evenemang fordrar. Hon verkade veta precis vad hon skulle göra.

Med precisionen hos en Zlatan kastade hon, alltid med höger hand, med distinkta rörelser glasen, ett efter ett mot väggen. Precis där golvlisten möter golvet kom hennes träffar.

Lugnt och metodiskt tog hon upp glas efter glas. Somliga gick inte sönder. Då övade hon med samma osvikliga precision prickskytte på dem med ett annat glas.

Skärvorna yrde och fick oss åskådare att hoppa undan. Själv var konstnären iklädd höga, gula gummihandskar. För ögonen bar hon skyddsglas. På höga klackar tog hon sig mellan skärvorna igenom den snitsade banan. Teglas efter teglas fick skatta åt förgängelsen. Snart låg det drivor av glas utefter väggen.

När allt var krossat som vida blänkt tog Latifa Echakhcha en sopborste och förde in resterna av teceremonis viktiga beståndsdelar mot vägg och hörn.

Installationen var fullbordad.

Hon hade sopat golvet med oss och vi tog efter hennes värv upp en spontan applåd, förundrade över denna vackra performance (som inte ska kallas så, fast jag gör det ändå).

Ja, vad får man inte vara med om nuförtiden i konstens spännande och förtrollande mellanrum!

”Somliga gick inte sönder. Då övade hon med samma osvikliga precision prickskytte på dem med ett annat glas.”

Mer läsning

Annons