Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gråt, Karin, gråt!

/

Karin Jonsson skräder inte orden, varför skulle hon, och deklarerar inför sin utställning på Centralgalleriet:

Annons

”2010, då SD röstades in i riksdagen och Alliansen bildade en minoritetsregering brast jag ut i hjälplös gråt. Efter fyra år under borgarnas styre, med en allt mer sinande kultur- och socialpolitik såg jag framför mig en allt hårdare verklighet, både för mig och många andra. Själv befann jag mig i en situation där jag behövde sälja ett hus och flytta tvärs över Sverige. Jag behövde en inkomst och en bostad i ett Sverige där bostadsmarknaden är en lekplats för människor som ägnar sig åt spekulation, tar ut överhyror, äger flera hyreskontrakt och tjänar pengar på behovet av ett hem. Jag befann mig hösten 2011 i min värsta mardröm; jag var hemlös. Inte bostadslös, jag fick bo hos vänner, men jag saknade ett hem. Mina tillhörigheter låg i kartonger och förråd på andra sidan landet. Under tiden jobbade jag ändå med inplanerade utställningar och virkade och broderade och grät mig igenom denna kris.”

Det är denna gråt som först sipprar ut, sen häver sig över utställningen på Centralgalleriet. Ur en vit kub i den vita kuben, bakom en låst dörr loopas den hjärtskärande och allt förtvivlat högre och vi kan inte komma undan. Karin Jonsson har använt gråtljudet förr – i ett vattentorn i Alingsås – men aldrig så låst som nu.

Ändå ler jag först när jag kliver in på Centralgalleriet, för tilltaget, just tilltaget att någon på ett så kompromisslöst sätt intagit hela det sobra gallerirummet – med gråt. Gråterskornas gråt. Vägrat hänga ett enda vägg på väggarna – hon är textilare i grunden – vägrat underkasta sig den överrenskommelse vi direkt definierar som ”utställning”. Ändå organiskt låtit utställningen växa fram ur ett tillstånd inget kunde hindra.

Det är samtidskonsten styrka, när den är som bäst. Idébaserad på ett samtida tillstånd. Att våga gråta över hela utställningsytan – och att galleristen vågat låta henne. Det är konst som får eftersmak, konst som gör något med oss, konst som betyder något.

Jag låter Karin Jonsson få sista ordet:

”På arbetsmarknaden blev jag varse att en Masterexamen i konst inte är mycket värd i dagens Sverige. Med en kulturminister som tycker att vi ska driva verksamheter med volontärer och ett kulturlyft som bara gäller i Stockholm och det faktum att konstnärer ska vara entreprenörer istället för kreatörer och egenföretagare mer än någonsin så kunde jag inte sluta gråta... Jag gråter för mig och jag gråter för dig. Jag gråter för allt.”

Mer läsning

Annons