Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gudsmoderns beskydd

På en ikon sker allt i ett evigt nu. ­Margareta Attius Sohlman berättar om ikonmotivet med Dåren i Kristus och Gudsmodern i centrum.

Annons

Gudsmoderns Beskydd firas den första oktober i den ortodoxa kalendern. Ikonografin beskriver hur Gudsmodern på 900-talet uppenbarade sig för den helige Andreas i Konstantinopel. Ikonen har en komplex komposition – två olika motiv och tidsrymder är inflätade i varandra. I centrum svävar Gudsmodern, ofta på ett litet rött moln.

Ikonmotivet illustrerar legenden om den helige Andreas, som levde under 900-talet och även kallades Dåren i Kristus, eftersom han var anhängare av en extrem form av askes, den så kallade dårskapen i Kristus – en riktning som senare fick stor spridning i Ryssland. Enligt legenden besökte Andreas en afton tillsammans med en lärjunge Blachernaikyrkan i Konstantinopel, där Gudsmoderns slöja och klädnad fanns bevarade. Under vakan, i tidig morgonstund, fick Andreas se en kvinnogestalt värdigt skrida in i kyrkan åtföljd av bland andra Johannes Döparen och aposteln Johannes. Hon knäböjde och var länge försjunken i djup bön. När hon reste sig, var hennes ansikte vått av tårar. Hon tog sin skimrande slöja och höll den över allt folket i kyrkan. Det var dock endast Andreas som kunde se detta under, men alla närvarande kände nåden av hennes beskydd.

På ikonen ser vi Gudsmodern med händerna uppsträckta i bön för människorna inför Gud. Över henne håller två änglar slöjan. På vissa ikoner håller hon själv slöjan över folket. Hon är omgiven av änglar, profeter, apostlar och andra heliga.

I nedre fältet av ikonen beskrivs en händelse, som inträffade redan på 500-talet. Det är berättelsen om hur en högt älskad ortodox hymn, Julhymnen, skapades. Den skrevs under första hälften av 500-talet av den unge syriske hymnografen Romanos. Han kallades Meloden, eftersom han inte enbart skrev sina hymntexter utan även själv tonsatte dem. Han var verksam som diakon i Blachernaikyrkan i Konstantinopel.

Enligt legenden fick Romanos under den nattliga gudstjänsten, vigilian, vid firandet av Kristi födelse en uppenbarelse: Gudaföderskan visade sig för honom och gav honom en bokrulle, som hon uppmanade honom att svälja, vilket han också tyckte sig göra. När han vaknat, tackade han Gud, steg upp i ambon (läspulpeten) och började sjunga sin julhymn En jungfru föder i denna dag den Översinnlige.

I nedre fältet av ikonen Gudsmoderns beskydd ser vi i mitten Romanos Meloden just uppstigen i ambon för att sjunga den julhymn, som han efter Gudsmoderns uppenbarelse i drömmen nedtecknat på den bokrulle han håller i sin hand. Av vördnad för den unge Romanos – hans ungdom beskrivs genom avsaknaden av skägg – har den gamle, skäggprydde diakonen lämnat sin plats i ambon, vilket vi ser på ikonen. Bakom denne står den bysantinske kejsaren i djup beundran för Romanos hymnkonst.

Låt oss avslutningsvis titta närmare i det nedre högra hörnet. Vad är det som sker där? Jo, där står Andreas, dåren i Kristus, och uppmärksammar sin lärjunge på uppenbarelsen av Gudsmodern. Andreas återfinns här emellertid i beskrivningen av Romanos, det vill säga i 500-talsmotivet på ikonen. Själv hör han dock hemma på 900-talet, som ju skildras i den övre ikonhalvan. Här ser vi ett exempel på den ortodoxa ikonografins simultana tolkning av tiden. På samma ikon kan olika tider blandas – allt sker i ett evigt nu.

Margareta Attius Sohlman

Mer läsning

Annons