Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här lyfter Länskonsten!

/

I dag öppnar Länskonsten i Sandvikens konsthall. 150 konstnärer sökte för att få vara med. 50 blev utvalda. Sanna Wikström och Gunilla Kindstrand diskuterar resultatet i en dialogrecension.

Annons

Sanna Wikström: För mig har Länskonsten stått för något slags ”demokratisering” av den klassiska salongen, som begrepp men även i verkliga livet, en ”tävling” vem som helst får delta i, och sedan ett gäng verk packade på både golv och vägg, utvalda och rättvist cirkulerade att visas på de stora institutionerna i länet. Etablerade axel mot axel med amatörer, och trots juryn: Som om urvalet kanske inte var det viktigaste alla gånger... Men det finns nåt fint i det. Samtidigt har jag under alla de år jag besökt och skrivit om Länskonsten blivit besviken gång efter annan, för rörigt, för uppenbart, nödvändigt utvalt kanske. Du som varit ifrån den dagliga kulturjournalistiken ett tag men återvänt, hur tänker du på kvalitet och kvantitet när vi nu gått runt en eftermiddag i Sandvikens konsthall på Länskonst 2011?

Gunilla Kindstrand: Jag tänker att det finns något skönt tillåtande över den öppna redovisandet av den stora variationen. Jag tror att förhållandet mellan publiken och konsten livas upp av länskonsten. Vi inbjuds till vardagssamtal om vad vi ser och det är kanske det allra viktigaste med den här sortens generalmönstringar. För mig är den självklara höjdpunkten de dovt närvarande djur som Inga Hjolman (Viksjöfors) förlöst ur slitna trästycken. Det är som om hela rummet får vingar genom dem.

Curatorerna ska ha en eloge för att de klarat att hantera den här bredden av material och uttryck. Det finns en fin lekfullhet i rummet och bakom hörnet kan fina överraskningar vänta. För mig var Lisbeth Wahlbergs (Gävle) broderier en sådan. Hon har lämnat textilens begränsning bakom sig. Berit Lindbergs (Gävle) vårdköer i lera har också den effekten. Men det är samtidigt påfallande många verk som är oavslutade. Här finns lite för gott om kreativa, ibland talangfulla idéer, som skulle behöva luttras i ett tålmodigt konstnärligt arbete innan de visades upp.

SW: Ja, precis! Det är nog det jag far efter idéerna, de icke avslutade men ändå, att kanske stötas och blötas och visas nästa år? Kanske är det därför jag varit så otålig tidigare. Där har funnits något, ofta hos de inte stipendiebekransade men, ja de har inte riktigt vetat vad de ska göra av det. Ja, igen, Inga Hjolman är helt outstanding här, jag är helt ställd inför hennes blå, vingförsedda... är det en varg?! Men titta också på Nestorn en bit bort, Bertil Bertell (Hudiksvall) som med sin klassiska, aldrig vilande modell- och porträttkonst bara slår mig till marken! Igen! Likaså Emelie Sandström (Gävle) och Olof Bandhs (Sandviken) verk som hängts så fint intill varandra, detaljer som berör och samtidigt tänkts fram. Vilket fantastiskt pickel! Överhuvudtaget ser jag mycket av formen, volymen, det tredimensionella i år, mycket som håller.

GK: Ja, det fanns ovanligt mycket att dröja vid. När jag var på väg ut blev jag stående framför [krig]s välgjorda och gripande installation av hässjevirke och ljusbilder. Här görs ett påstående om den värld som börjar utanför dörren. Det är inte så vanligt i den region vi lever i. De senaste åren har den frågan kommit tillbaka till mig många gånger; varför har Gävleborgs konstliv inte givits, eller tagit, chansen att på allvar koppla upp mot den verklighet som just nu förändras med rasande fart (inte minst i Sandviken). I flera andra regioner har stora projekt kring kulturarv, kulturlandskap, avfolkning.. ägt rum. Där har konstnärerna tagit plats i regionalpolitiska projekt där de utforskat och skakat om bilderna av platsen och dess människor. Jag tänker förstås på Konstvägen (i Västerbotten) och ISKA, Industrisamhällets kulturarv (i Västernorrland), men också på udda företeelser som Alma Löv (i Värmland) eller lantbrukskonsten hos Cultivator (på Öland). I Gävleborg är vi inne i en intensiv strukturomvandling just nu, men ingen tycks på allvar räkna med att konsten har insikter att bidra med.

Varför är det så, tror du?

SW: Mycket intressant – och omöjligt att svara enkelt på! Men jag har ofta upplevt att man arbetar mer ”från grunden” när man kommer utanför Gävle, ibland känns Gävle som den där fin-proppen som täpper till. Den vita kuben vilar tung här trots allt. Galleriverksamheten är bärande, det har väl med stans hela historia att göra, det är klart att det finns undantag. Men överlag verkar det som att det som händer i Sandviken till exempel kommer från nåt som kliar, både av det man har runtomkring och inneboende, men också underifrån. Jag pratar inte så mycket klass som att bara göra liksom, inte vänta på bidrag eller utställningar. Bara göra, som om den där kraften att skapa verkligen fanns! [krig] är ju ett lysande exempel på det och ja, installationen är ljuvlig! Den andra stipendiaten, Anna Abrahamsson (Gävle) har också mycket av det där, ständigt på väg, liksom. Dessutom är det ju i Sandviken som utställningen äger rum, med alla skiftningar stan går igenom kunde man kanske tänka sig att diskussionen skulle fortsätta långt efter länskonstens slut... Men är det bara jag som tycker mig se att de hälsingska bidragen på länskonsten ofta brottas med eller bär på den där stoltheten, kanske bara intresset för omvärlden och hembygden, som kanske behövs för att man ska våga ta in det som ligger närmast? Det är ju i och för sig inte det samma som att det blir intressanta verk..

Du jag satt här och tänkte, har länskonst någonsin visats på Konstcentrum?! Vad skulle dom kunna göra av det?

Curatorerna ska ha en eloge för att de klarat att hantera den här bredden av material och uttryck.

Ibland känns Gävle som den där fin-proppen som täpper till. Den vita kuben vilar tung här trots allt...

Mer läsning

Annons