Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjärtat hos Hjördis och Tinas tidsspegel

/
  • Konst pågång: Tina Lindberg på Centralgalleriet & Hjördis Johansson Becker på Galleri Elixir. Dessutom öppnar Teckningsbiennalen i Sandviken.
  • Konst pågång: Tina Lindberg på Centralgalleriet & Hjördis Johansson Becker på Galleri Elixir. Dessutom öppnar Teckningsbiennalen i Sandviken.

Lämningar och spår, hjärtslag och tidsflykt, tänker jag fast jag inte vet rikligt hur jag ska följa det.

Annons

Två konstnärer med dukarna och lapparna fulla av möten och lärdom, tillvarons reminiscenser, öppnar den lokala utställningsvåren i dag. Två kvinnor vars konstnärliga uttryck skiljer sig – ändå strålar samman i mötet och minnet.

På Galleri Elixir finns nestorn i Gävle, Hjördis Johansson Becker som härmed avlutar sin ”målarperiod”. För den här gången, om det åter blir grafiken nu vet hon inte. På Elixir dras de senaste årens måleri upp och samman som en lurig tomtesäck – igenkänning och häpnad.

Kommer du ihåg? tycks hon fråga oss. Eller: Kommer du nånsin att glömma?

Det är skönt att se, samtidigt lite läskigt eftersom bildvalet här så ofta stannar i det outtalade, de taggar som aldrig kunde dras ut. Alla bilder går inte, vill inte, förklaras, som att katterna (!) stryker omkring i var och varannan. Det är en konst i sig att göra katter utan att det blir mjäkigt och jag som vältrat mig i Tim Burtons Underlands-Alice i jul vill ju se Cheshirekatten! Men de här kattorna balanserar mer än river sitt grin och låter berättelserna komma ur de ovillkorade, dova bakgrunderna, de som berättar mer än själva motivet.

Det är som om Hjördis Johansson Becker ville säga att det fanns ett innan och det finns ett efter. Förstås. Central är ”Drömstolen” med flickan i allt detta vita med jättehörlurarna – eller är det öronmuffar? – på pinnstolen och Grande Finale är målningen ”Så en dag”, som en jättelik, vibrerande punkt i människan, vänster sida.

Så har hon ju alltid gjort Hjördis Johansson Becker, låtit det svarta vibrera och balansera farligt nära hjärtat.

Att återvända till Tina Lindbergs på ytan glädjefulla, komplicerat okomplicerade motivvärld efter Elixir renar lite – fördjupar därtill. Ty det som känns tillfälligt är förstås något helt annat, utan att förvirra. Första gången jag skrev om Tina Lindberg gick hon Konstskolan i stan, ställde ut på Kulturkiosken (i gamla Gefle) och hade kommit in på konsthögskolan i Umeå.

Då tyckte jag så mycket om hur hon – likt Hjördis hjärta – utgick från någonstans mellan naveln och intellektet. Där satt vi i gammelkiosken omgiven av hennes nedfallande post-it-lappar: Gävle behöver en anslagstavla! stod det och intill vajade det oemotståndliga verket ”Det kvinnofotbollen behöver är tajtare, mer feminina kläder för att locka fler sponsorer”, förklarat av en ordförande i Svenska Fotbollförbundet – det här var 2004, har nåt hänt? – screenat av Tina Lindberg i form av en naken kvinnotorso och kön på fotbollströja och shorts. Det köpte ju länsmuseet direkt.

Könet saknas på Centralgalleriet men här finns fyra anslagstavlor, stora och fyllda av rivna lappar från Colorkids den här gången. Den femte av skrivtavlorna liksom trippar sin väg längs väggen och upp i taket – och där under en första video full av omsorg. En kärleksfull rakning, den blöder utan blod!

”Tina tittar in i den omtalade samtiden, långt, långt in” skrev jag från kiosken för redan då fanns det omgivande, särpräglade där.

Tidsspegeln.

Själv hävdade hon att hon så långt i förväg i processen måste ”tänka och fnula” för att sen låta allt rinna till och ut i verk efter verk på mindre än en vecka, typ. Så är det fortfarande, säger hon.

På Centralgalleriet är det ändå teckningarna som runnit till. Dessa ”möten” som hon och så många andra konstnärer använder som dagboksblad, men de bästa aldrig visar.

Här kommer de i form av kända men ”fejkade” minnesbilder från saliga Strömbadet, här finns det som ett hemligt skåp i rummet på konstskolan i Vietnam, här finns de som arkadspelets detaljer.

Teckningarna och skäggvideon bildar mitt, cirkulerar runt förnimmelserna, men ”det är nytt nu”.

Vad då? tänker jag. Tina Lindberg benämner det ”nåt annat” och plötsligt: ”Nostalgi” – men tar nästan genast tillbaka det.

Vet hon inte att man vill stanna länge i hennes minnen?!

Stå lite tillbaka i den här recensionen får Teckningsbiennalen i Sandviken göra, fast den är stor (100 verk!) och sevärd och lika välkommen varje år. Få gamla kända och många nya intressanta i år, dessutom.

Fotnot: Dessutom öppnar i dag utställningen ”Kraften är två”,tavlor, bruks- och prydnadsföremål i mosaik, av Eva Perpåls och Anette J Sundell på Galleri BGB i Hofors och på Galleri Boken, Hofors bibliotek, en utställning med Elin Folkesson. Dessa återkommer vi till i nästa vecka.

Mer läsning

Annons