Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I insekternas vackra, våldsamma värld

/

Mitt förhållande till skalbaggar är lika stort som vackert – och demokratiskt (=ingen bagge är finare än nån annan!).

Annons

Ända sedan jag läste mig i in i Kafkas Gregor Samsa, som en morgon vaknar ur sina oroliga drömmar och finner sig ”liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Ända sedan jag fick sitta med konstnären Karl Axel Pehrson, upphöjt på hans veranda och prata kärleksfullt, insiktsfullt samlande en hel sommardag. Ända sedan jag och bästa vännen Jovi började sova på tak i Grekland och varje morgon skakade våra kompisar – ja, kackerlackorna – ur sovsäckarna. Behöver jag tillägga att min första radioteaterupplevelse var Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”. Fantastisk!

Man kan säga att jag är uppvuxen med dem, alltså. Icke desto mindre kul och läskigt att möta dem en masse i Mattias Bäcklins nya utställning på Centralgalleriet. Vi snackar horder av dem, minutiöst (utan att någonsin bli tråkigt) gjorda. Han kan sitt hantverk som är blyertsteckningens – otroligt bortglömd teknik och därför så uppfriskande att möta i denna välhängda utställning.

Mattias Bäcklin var själv en samlare, en sån pojke som först samlade och pinade – lägga skalbaggar på en spisplatta för att se vad som händer, typ, kuslig rök förstås, en bild finns med här – för att sen hoppa över spännbräda och samlingsskåp mot att samla och avbilda. Fast egentligen, säger han, har han dem i huvudet. Det här är ingen form av insektskroki, fast man skulle kunna tro det, vartenda spröt, vartenda hårbeklätt ben, varenda böjd mellankropp eller avryckt mundel har dokumenterats, ibland grandiost som en sydamerikansk goliatbagge i kamp med ängerlarver, ibland på ren jävelskap, många äro de styckade insekterna, huvudlösa guldbaggar och benlösa pissmyror, som liksom lever bredvid sina avslitna vingar och lemmar.

Det är lite horribelt – men det är samtidigt mycket kul. En entomologisk undersökning gjord med genomarbetad, konsekvent, elegant distans – och en noga måttad spark i skrevet på dem som samlar troféer.

Och jag undrar vad det är med de där insekterna, hatade och fascinerande, är det deras skönhet (har ni någonsin sett ett humlehuvud på nära håll?!) eller är det lusten att betvinga och besegra en miljon mer eller mindre enerverande arter som byggt sin enastående överlevnadsinstinkt på anpassning? Och tänk på Egypten och dess heliga skarabéer (en avbildning av pillerbaggen) och hur den uppgående solens gudom Khepri symboliserades av ett skarabéhuvud som sköt solen framför sig över himlavalvet. Kan man bli viktigare?

Mattias Bäcklins insekter är inte bara oantastligt vackra och genomborrade, de har mycket att lära oss.

Mer läsning

Annons