Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Järnkoll på verket

/

”Att komma ut till ett nytt skift och se vad som väntar. För inget skift är likt ett annat.”

Annons

Orden är Rolf Brix, driftövervakare på Ovako i Hofors, och de svarar på frågan: Vad är mest spännande med ditt jobb?

Citatet fastnar, när nu hela Ovako ställs ut på Länsmuseet. Utställningen är finalen på ett pilotprojekt som började 2008, initierat av ytterligare två frågor: Vilken kunskap lämnar vi efter oss, vad kommer våra barn att kunna hitta i arkiven om dagens järnhantering, produktion och utveckling, och hur dokumenterar vi den?

Från skrot till stål till färdig produkt, tycks vara svaret tänker jag där jag står mitt i utställningen med en nytryckt bok i handen. Bilderna är tagna av fotograferna Lars Möller, Hofors, och Anna Gerdén, Tekniska Museet, här finns i dokumentationens ansvar också en tolkning. Men främst finns här hela historien:

– Ovako blev utvalt och vi törs nog säga att vårt område är unikt i landet. I Gästrikland finns en obruten tradition av järnhantering under 2000 år, säger Ann Nilsén och Anna Lindgren, länsmuseet, som tillsammans med Ovako är de som gjort arbetet.

Man nämner det sensationella Kråknäsjärnet och vi tittar på en modell av den andra Järnvågen som låg på Alderholmen och varifrån det mesta järnet från bruken i närområdet skeppades ut. Den minutiösa modellen är som av en händelse en gåva från SKF, Hofors, till länsmuseet på 40-talet.

Från skrot till färdig produkt hänger runtomkring oss, men man vill också nå längre:

– Man pratar mycket om brukssamhället, säger Ann Nilsén. Men i detta fanns också företagets ansvar för den sociala välfärden till exempel, ända fram till 60-talet, då kommun och landsting tog över. Det är nog nytt för många.

– Och det kunde ju innebära problem också, säger Anna Lindgren. Hur orten kunde stå och falla med företaget.

Men de pratar mycket om stoltheten på Ovako, hur två helt olika företagskulturer visade upp sig, när jag frågar om Sandvik:

– Ja, vi gjorde ett liknande arbete där för sex, sju år sedan, berättar Anna Lindgren. Och upplevde dem som hemligare, så mycket var sekretessbelagt. Vi blev förvånade över den öppenhet vi mötte på Ovako, här var man intresserad av industrihistorien och av att ingå i ett annat sammanhang.

Vad säger ni till dem som med all säkerhet kommer att tycka att ni sysslar med industriromantik?

– Då säger vi att det här är en stor del av landskapets själ, alla känner vi nån, släkt eller annan, som arbetat på nåt av bruken, säger Ann Nilsén.

– Och tänk, jag tycker inte att det behöver vara så fel – låt oss vara lite industriromantiska!

Nästa steg är att ta projektet vidare genom att, på hemsida och facebook och här, uppmana folk i Hofors att skriva sina egna berättelser:

– Om Ovako eller om hur det är att leva i Hofors, säger Ann Nilsén. Det kan läggas ut på hemsidan och sen blir det ju något vi spar i våra egna arkiv.

Mer läsning

Annons