Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jens katedral

/
  • Penselföringen
Penseldragen är synliga. Även om konstnären utgår från det monokroma, abstrakta, kan man se arbetet med nyanser och penseldrag. Det ger också djupet i bilden. ”Perfektion har alltid att göra med vilka estetiska referenser man bär på. Man lyfter fram en viss konstsyn och vissa estetiska ideal och referenserna blir ett facit.  Jag är inte bekväm med ’det vackra’ om det inte ställs mot något. Då blir referenserna facit.”

Perspektivet
Arkitekturen är konstnärens början. ”Jag gjorde en fotbollsstadio på 80-talet. Från fotot i en dagstidning som gjordes om så att planen skulle se onaturligt stor ut, folktom och skräckinjagande. Man associerade den med Santiago, originalet var en svensk fotbollplan i Småland, minns inte var.” I Stefansdomen är maktperspektivet är tydligt, vinkeln kan framstå intuitiv. Men den som betraktar är underdånig. ”Plötsligt står man där, framför det maktfullkomliga. Det som är för stort och därför omänskligt.”

Färgen
Det röda kallas krapplack. Färgen får ett naturligt djup om den är genomskinlig. Den opaka (den ogenomskinliga) lägger sig ovanpå ytan. ”De opaka är de osentimentala. Det rosa målades sist. Det är en ganska hurtig färg, bjärt, det finns mycket komik i den och det ställs mot det tunga, barockiga. Som den explosivt röda krapplacken i samklang med ett mättat kautschukrosa – det ger målningen ett slags leende. Men man måste distansera sig annars hade den blivit alltför teatral. Sammanhanget kan vara oklart, kontaminerat. Färgen hjälper till att placera det.”

Demonerna
Det var de ornamentala demonlika, utskjutande djurhuvudena och maskaronerna, de stiliserade grinande ansiktena, på katedralfrisen som fascinerade målaren. ”De fungerade som stuprör och precis när vi gick förbi hade en åskskur dragit förbi och det sprutade vatten ur deras munnar”.

Förlagan
Är ett fotografi av Sankt Vituskatedralen i Prag, från slutet av 80-talet. Fotot är taget utan teleobjektiv.  Skissen gjordes i photoshop . Också färgvalet gjordes digitalt.

Ljuset
Ljuset kommer uppifrån. ”Det finns i ’Katedral’ ett slags gotiskt ljus, lite artificiellt, lite av skräck. Jag har ett komplicerat förhållande till kyrkobyggnader. De är både fascinerande och skräckinjagande.”

Helheten & Detaljerna
Helheten kommer först, sedan detaljerna. ”En förändring kan påverka till en annan förändring som leder till ännu en förändring. Man jobbar över hela målningen samtidigt.”
  • KonstnärenJens Salander är född i Umeå 1961, men bor och arbetar i Gävle sedan 1991. Han är utbildad på Konsthögskolan Stockholm 1986-91. Sedan några år är han också huvudlärare/rektor på Konstskolan i Gävle.
  • Penselföringen
Penseldragen är synliga. Även om konstnären utgår från det monokroma, abstrakta, kan man se arbetet med nyanser och penseldrag. Det ger också djupet i bilden. ”Perfektion har alltid att göra med vilka estetiska referenser man bär på. Man lyfter fram en viss konstsyn och vissa estetiska ideal och referenserna blir ett facit.  Jag är inte bekväm med ’det vackra’ om det inte ställs mot något. Då blir referenserna facit.”

Perspektivet
Arkitekturen är konstnärens början. ”Jag gjorde en fotbollsstadio på 80-talet. Från fotot i en dagstidning som gjordes om så att planen skulle se onaturligt stor ut, folktom och skräckinjagande. Man associerade den med Santiago, originalet var en svensk fotbollplan i Småland, minns inte var.” I Stefansdomen är maktperspektivet är tydligt, vinkeln kan framstå intuitiv. Men den som betraktar är underdånig. ”Plötsligt står man där, framför det maktfullkomliga. Det som är för stort och därför omänskligt.”

Färgen
Det röda kallas krapplack. Färgen får ett naturligt djup om den är genomskinlig. Den opaka (den ogenomskinliga) lägger sig ovanpå ytan. ”De opaka är de osentimentala. Det rosa målades sist. Det är en ganska hurtig färg, bjärt, det finns mycket komik i den och det ställs mot det tunga, barockiga. Som den explosivt röda krapplacken i samklang med ett mättat kautschukrosa – det ger målningen ett slags leende. Men man måste distansera sig annars hade den blivit alltför teatral. Sammanhanget kan vara oklart, kontaminerat. Färgen hjälper till att placera det.”

Demonerna
Det var de ornamentala demonlika, utskjutande djurhuvudena och maskaronerna, de stiliserade grinande ansiktena, på katedralfrisen som fascinerade målaren. ”De fungerade som stuprör och precis när vi gick förbi hade en åskskur dragit förbi och det sprutade vatten ur deras munnar”.

Förlagan
Är ett fotografi av Sankt Vituskatedralen i Prag, från slutet av 80-talet. Fotot är taget utan teleobjektiv.  Skissen gjordes i photoshop . Också färgvalet gjordes digitalt.

Ljuset
Ljuset kommer uppifrån. ”Det finns i ’Katedral’ ett slags gotiskt ljus, lite artificiellt, lite av skräck. Jag har ett komplicerat förhållande till kyrkobyggnader. De är både fascinerande och skräckinjagande.”

Helheten & Detaljerna
Helheten kommer först, sedan detaljerna. ”En förändring kan påverka till en annan förändring som leder till ännu en förändring. Man jobbar över hela målningen samtidigt.”

Det här är första artikeln i serie som berättar om konstens byggen. Sanna Wikström har valt ut en serie verk i olika tekniker.

Tillsammans med konstnärerna berättar hon om klanger och kompositioner, del och helhet.

I dag blir vi maktfullkomliga framför Jens Salanders Katedral.

Annons

”Katedral” är utförd till Jens Salanders separatutställning på Örebro konsthall 2006. Innan ”Katedral” hade han låtit måleriet vara en tid.

– Det var inte helt glasklart hur det skulle bli när jag började måla. Jag är inte en tydlig berättare, jag är inte intresserad av det. Men när jag väl bestämt mig går det ganska fort.

Han övervägde olika alternativ. Annars är det den normala arbetsprocessen när det gäller en sådan målning, stora ytor och rikligt med färg, säger han. Sen korrigerar konstnären hela tiden.

– Men det kändes rätt. Jag trodde på det, bara jag kunde få upp den helt och hållet.

Förlagan är ett foto. Han hänvisar till Roland Barthes, som i sin bok ”Det ljusa rummet” försöker beskriva det som drar oss in i fotografier. Han ville nå fram till ett nytt sätt att prata om bilder och skriver om det förnuftsstyrda intresset som placerar bilden historiskt och kulturellt (”studium”) och dess motsats: Där något i bilden träffar och kanske sårar betraktaren (”punctum”). Barthes skriver: ”det som jag kan namnge kan egentligen inte träffa mig”.

Där någonstans vilar Jens Salanders bilder – och kanske därför är den här texten omöjlig.

– Det handlar om att förmedla något, säger han. En målning kan ha en erfarenhet. Det finns en arbetsprocess inuti den som tillför någonting.

Från början var ”Katedral” tänkt som ett collage av plåtbitar, kanske i olika storlekar, som skulle skruvas ihop.

– Men det var otroligt komplicerat att jobba så. Så jag började om. Var tvungen att distansera mig till katedralen, annars hade den blivit alltför teatral.

Sammanhanget kan vara oklart, som kontaminerat, säger han. Färgen hjälper till att placera motivet.

– Jag ville att penseldragen skulle vara synliga. Perfektion har att göra med vilka referenser, estetiska fetischer, man bär på. Vi har en intressant diskussion på Konstskolan just nu, vi ställde frågan: Kommer det att göras några fler mästerverk?

– Det handlar om att lyfta fram en viss konstsyn och vissa estetiska ideal.

Arkitekturen och ”det vackra” har alltid följt Jens Salander. Vackert som i det onåbara, sublima. Oförstörbart men skört. Det vi andra inte kan fånga, i bästa fall ta till oss. Det må rimma illa med hans status som den postmoderna målaren, den som inte ängslas de estetiska värdenas upplösande och i Sandvikens konsthall på 90- talet både tog sin an och satte sina verk i stark konstrast till klassiker som Böcklins döda ö.

– Att måla innebär en sådan kraftansamling, säger han.

Men han pratar också lyriskt om konsekvenser och mellanfärger, hur en förändring påverkar en annan förändring som kan förändra hela målningen samtidigt. Allt med ett större format blir besvärligare, säger han. Det sitter i rörelsen.

– Med en stor duk kan det kännas som att man ibland håller på att förlora den, det går inte att säga, det är också det som är spännande med måleri, själva utmaningen. Risken ligger i tidsförloppet, du måste flytta stegen, kliva upp och klättra ner för att blanda färg, måttar och lägger till, flyttar stegen igen. Tidsförloppet både bidrar och gör att du tvekar. I ett mindre format är det lättare att få till det. Man blir modigare och snabbare, mer oövertänkt.

Du har gjort både stort och litet, vad föredrar du?

– Att gå emellan är skönt!

Så hanterar han både samtid och dåtid, både video nedsprängt i gatan i Polen och klassiskt måleri i Örebro.

Upplevelsen av ”Katedral” är likadan i dag som för den som såg den 2006. Det är som en väldig Guds hand skakat den, drar den uppåt. Rörelsen är genomgående. Den reser sig och tvingar oss att se.

Mer läsning

Annons